Var just med på IPFI´s presskonferens för den nya rapporten om den digitala utvecklingen för inspelad musik globalt. Har skrivit en artikel om det på musikindustrin.se. 

Fick rapporten redan igår, och efter att ha läst den och lyssnat på presentationen slås jag framför allt av vilka otroliga skillnader det är på de olika marknaderna. Det är helt omöjligt att prata om en homogen musikindustri längre, t.o.m. när man bara tittar på den del av branschen som jobbar med inspelad musik och inte ens tar med live, collecting och förlagsdelen. Om man jämför t.ex. Japan, Spanien, Sverige och USA så ser det otroligt olika ut, både intäktsmässigt, regulatoriskt och även beteendemässigt hos musiklyssnarna.

Om det är något som de digitala medierna har gjort så är det att diversifiera affärsmodellerna kraftigt. En fråga som jag ville ställa, men inte fick tid för, var hur skillnaderna ser ut mellan indie och major, om intäktsökningen är jämt fördelad eller om det huvudsakligen är de stora skivbolagen som drar nytta av utvecklingen.

I rapporten framhålls Beyoncé som ett exempel på hur många olika format som musiken nu måste finnas tillgänglig i, hela 260 olika versioner av albumet har releasats (alla med egna ISRC-koder så klart, en liten notis). Alla bolag kan omöjligt ha resurserna eller kunskaperna för att kunna synas och finnas med på alla de sätt som är nödvändiga för att nå ut, och frågan blir därför hur indies på bästa sätt ska kunna hänga med i den här utvecklingen som dels kräver en kompetenshöjning kring digital distribution, men också strukturer och värdekedjor som gör att indies inte tappar intäkter på en massa mellanled. Det här är nog något vi kommer att diskutera på mitt seminarium på Manifest nästa fredag.

En annan sak som jag noterade var hur otroligt hårt Kennedy fortfarande slår mot ISP-erna. Han sade att inte en enda ISP i hela världen på riktigt har samarbetat med musikindustrin för att sätta stopp för den illegala nedladdningen. Jag hade velat haft lite tid för att diskutera nivåerna på “graduated response”-mekanismerna, men det var några sköna journalister från Brasilien och Mexico som ställde några andra spännande frågor istället.

Rapporten finns för övrigt att ladda ner på www.ifpi.org nu.

Så har då siffrorna för 2009 års intäkter för inspelad musik kommit, och de visar en intressant ökning både när det gäller CD och när det gäller digital distribution jämfört med 2008. Mängdmässigt ökade den fysiska skivförsäljningen med hela 7,6 procent jämfört med 2008, med en total på 15,8 miljoner sålda skivor. Det kan t.ex. jämföras med år 2002 då det såldes 28 miljoner exemplar, d.v.s. ökningen under 2009 är väl snarare en "stabilisering" av försäljningen i relation till 2006, 2007 och 2008.

Att CD-försäljningen ökar i år kan bero på flera orsaker:

1) Det har släppts ny musik som passar de målgrupper som fortfarande köper skivor bra. Formatet kan vara starkare än vad många trott, det finns fortfarande stora köpstarka grupper i Sverige som vill ha musik på skiva.

2) Det har släppts bra paketeringar av musik i form av samlingar och boxar som lämpar sig bra för de riktigt hängivna fansen av vissa artister, ett flertal sådana dyrare boxar verkar ha sålt bra under året.

3) Priset för vanliga CD-skivor har fortsatt att sjunka. 2009 fick skivbolagen i genomsnitt 43,6 kronor för varje såld skiva, år 2002 fick de 55,7 kronor, icke justerat mot konsumentprisindex. Dessutom får man komma ihåg att stora delar av skivförsäljningen sker över nätet med kraftigt reducerade priser ut mot kund jämfört den traditionella försäljningen i skivbutik. De som hävdar att CD-skivor fortfarande kostar 189 kronor har helt enkelt fel, priserna har sjunkit oerhört mycket, i många fall halverats.

4) När den allmänna ekonomin går ner i samhället tenderar man kanske att köpa billigare presenter vid högtider, födelsedagar etc. Istället för att köpa en ny iPod, eller en mobiltelefon eller dataspel eller andra dyrare produkter köper man kanske istället billigare saker som t.ex. en CD-skiva för 99 kronor eller en bok för 69 kronor.

Dessa möjliga orsaker gäller alltså specifikt försäljningsökningen av fysiska musikprodukter.

När det sedan gäller den stora uppgång som digital distribution haft, hela 98,6 procent totalt sett jämfört med 2008, och hela 438 procent (!) när det gäller streamad musik, så har det självklart oerhört mycket att göra med Spotify. Men även intäkterna för a la carte försäljning från t.ex. iTunes har ökat under året.

Jag tror inte att införandet av IPRED har haft någon enormt stor påverkan när det gäller uppgången av just den fysiska försäljningen. Jag har svårt att se att en stor grupp av digitala musikanvändare som tidigare laddade ner från fildelningsnätverk helt plötsligt skulle ta ett steg tillbaka formatmässigt, och börja köpa plastprodukter. Jag kan ha fel, men jag har svårt att se det, åtminstone i någon större omfattning.

Däremot tror jag att IPRED haft en mycket stor påverkan på det digitala musikanvändandet. Minskningen av nedladdning av musik från fildelningsnätverk började redan 2008 (Mediavision), troligen i rätt hög grad på grund av Spotify, och i våras är det troligt att många av de verkligt aktiva nedladdarna av musik från fildelningsnätverken valde att hoppa över till Spotify och mp3-streaming på webben när IPRED infördes och TPB-rättegången rullade.

Ett av de största "bevisen" för minskad fildelning var den minskning i datatrafik vi såg i april (Netnod), när IPRED infördes. Men den tror jag främst är relaterad till film och spel. Det går ca femton album på en vanlig DivX-kodad film, datatrafikmässigt, och en nedgång i nedladdningen av film  från fildelningsnätverk får självklart en stor effekt. Jag tror det främst var den vi såg i våras, datatrafikmässigt.

Att hitta någon exakt korrelation mellan IPRED, minskad illegal nedladdning av musik, Spotify och ökad musikförsäljning är svår, men det är ändå värt att notera att 2009 alltså var det första året då ett flertal studier (t.ex. Svenskarna och Internet och SVF´s undersökning ) direkt påvisade en nedgång i användandet av fildelningsnätverk.

2009 är samtidigt det första året som musikförsäljningen går upp sedan användningen av fildelningsnätverk slog igenom på allvar under de första åren av 2000-talet. Ett år gör ingen trend, och därför ska det bli intressant att se hur 2010 utvecklar sig. Men sett utifrån är det allt lite anmärkningsvärt.

I mitt avhandlingsarbete har jag gått igenom ett fyrtiotal studier som behandlat korrelationen mellan fildelning och musikförsäljning, studier gjorda med olika metoder och i en massa olika länder (USA, Japan, Holland, Norge, Kanada, Sverige, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Australien bl.a.).  Den absolut övervägande delen av studierna påvisar en uppenbar negativ korrelation mellan nedladdning från fildelningsnätverk och intäkter från försäljning av inspelad musik. Egentligen krävs det väl inga Nobel-pristagare för att kunna räkna ut att ökad gratis kopiering innebär minskade intäkter, men om motsatsen dessutom nu visar sig stämma, att minskad gratis kopiering leder till ökade musikintäkter, kanske vi en gång för alla kan känna oss klara med den frågan.

Det betyder inte att "fildelningen" av musik håller på att dö ut i Sverige. Långt ifrån. Det fildelas, rent tekniskt mer än någonsin, men fildelningen har fått en annan form. Fildelningstekniken har kommit in i det "legala rummet", och de mekanismer som var styrkan hos de första generationernas fildelningsnätverk börjar nu finnas hos musiktjänsterna.

Men det är fortfarande oerhört långt kvar innan intäkterna för digital musikanvändning kan ligga som bas för en levande musikbransch. Den stabilisering av intäkterna som skett under 2009 kan dock ge de olika aktörerna lite spelrum att faktiskt nu börja jobba hårt för att skapa bra avtalsformer med målet att öka andelen intäkter till utövarna och låtskrivarna. Trots allt, hela det upphovsrättsliga systemet är främst till för att gynna dem.

“Det beror också på att amerikanen i gemen har en tendens att överidealisera familjelivet till priset av utbrett hyckleri och en hel del förljugenhet, något som inte finner sin motsvarighet i Sverige.”
    - Yrsa Stenius, DN Debatt idag

Om “Allmänhetens pressombudsman” har en sådan allmänt nedsättande syn på hela det amerikanska folket, kan man fundera över vilka inskränkta åsikter och svagt underbyggda påståenden hon har om det svenska. Även om hon har en del poänger i sin debattartikel vad det gäller privatlivets helgd och huruvida svenska medier ska gå i amerikanska mediers fotspår bara för att det finns en efterfrågan hos den svenska allmänheten, kan man starkt ifrågasätta en pressombudsman som slänger in en åsikt baserad på eget tyckande, där hon nedvärderar en hel amerikansk befolkning samtidigt som hon glorifierar den svenska som varande helt utan “hyckleri“och “förljugenhet”. Hon hade åtminstone kunnat formulera meningen lite mer diplomatiskt.

SAMI rapporterar rekordfördelningar till artister och musiker för 2009, något som stämmer bra överens med den trend som varit tydlig i musikbranschen under det senaste decenniet.

Det verkar som om vi i allt större utsträckning går mot en finansieringsform av musik som bygger på avgifter, licenser och abonnemangsmodeller, d.v.s. ett ekonomiskt system där användningen av musiken, snarare än exemplarframställningen, blir central.

Tidigare har ju just framföranderättigheterna varit avgörande för hur insamling och fördelning av intäkter från användning av musik i TV, radio eller andra offentliga sammanhang organiserats och hanterats. Det skulle kunna vara så att precis samma funktion för insamling och fördelning kommer att appliceras även på vårt privata användande av musik, d.v.s. vi blir “musikanvändare” av inspelad musik snarare än “musikköpare”. 

Som en liten historisk passus kan nämnas att det trots allt fanns en del förutseende personer i musikbranschen, som redan i början av nätets genombrott på 90-talet såg att det här skulle hända. Redan 1995 gick Ray Berman, i egenskap av chef för skivbolagens branschorganisation RIAA, till den amerikanska kongressen för att lobba för införandet av en ny "performance right". Skälet till detta var att Berman insåg att digital distribution skulle göra exemplarframställningen decentraliserad och leda fram till ett helt annat ekonomiskt system runt omkring musik, där regelverk för att upprätthålla upphovsrätten i samband med framförandet, eller användningen av musiken, skulle bli central (Gordon S., 2005). Skälen till att de stora musikägarna hade svårt att omvandla sina affärsmodeller när exemplarintäkterna verkligen började dyka, främst kanske under åren 2002 – 2005, kan man diskutera hur mycket som helst kring, men nu verkar det trots allt som om vi börjar hamna i just precis den situationen.

Det ska bli spännande att se siffrorna från IFPI, STIM och Copyswede när de så småningom släpps här.

Moderaternas förslag om en mer dynamisk upphovsrätt är helt klart ett steg i rätt riktning. Det har varit otroligt svårt för t.ex. nya musiktjänster att skriva licenser för musik i Europa, vilket har lett till frustration både för tjänsterna och för användarna. Hur detta ska lösas i praktiken ingår inte i förslaget, men att det måste lösas är uppenbart. Här pågår det just nu en del arbete.

Att upphovsmän ska ha rätten att själva bestämma längden på upphovsrätten är ett mycket intressant förslag som skulle kunna ställa relationen mellan upphovsmännen och musikföretagen på sin spets.

Ponera följande, låskrivare Pop-Sven har skrivit låten Popsång, och är kontrakterad till förlaget Popförlaget. Låten plockas upp av skivbolaget Popbolaget, som har en artist kontrakterad som heter Pop-Kent. Pop-Kent släpper ett album med Pop-Svens låt inspelad som "sin egen". Efter 10 år bestämmer sig Pop-Sven för att han vill släppa låten fri från upphovsrätten. Ett antal problem uppstår.

För det första måste Popförlaget vara på samma linje som Pop-Sven, eftersom det i praktiken är förlaget som hanterar rättigheterna till låten. Om Pop-Sven vill släppa låten fri, men förlaget inte vill det, måste någon form av lösning finnas för att tillgodose båda parters intressen.

För det andra vill förmodligen inte Popbolaget, som ju  äger de mekaniska rättigheterna till Pop-Kent´s inspelning, att låten ska släppas "fri". Följaktligen måste det skapas någon form av diversifiering mellan de olika rättigheterna, att vissa rättigheter gäller en viss tidsperiod, men andra inte.

Popförlaget och Popbolaget är dessutom egentligen samma företag, de ingår i företagsgruppen Popkoncernen vars ägare kommer från utlandet. Popbolaget äger rättigheterna till inspelningen, det gör i grunden inte Pop-Kent, även om det är Pop-Kent som har spelat in den och som allmänheten förknippar med låten. Så, hur löser man en situation där Pop-Sven, och kanske t.o.m. Pop-Kent, förespråkar ett frisläppande av upphovsrätterna, när såväl Popförlaget som Popbolaget så klart vill ha kvar dem i de 70 år efter upphovsmannens död, respektive 70 år från det att inspelningen gjordes, som gäller idag?

Det potentiella grundproblemet ligger följaktligen i den affärsmässiga relationen mellan låtskrivarna och förlagen, artisterna och skivbolagen. Vem är det egentligen som bestämmer? Kan verkligen Pop-Sven bestämma sig för att släppa Popsången fri om Popförlaget säger nej? Kan Pop-Kent säga att de vill släppa inspelningen av Popsången fri om Popbolaget säger nej? Idag är det enkla svaret nej.

Borde det vara så? Inte säkert. Trots allt, Popförlaget och Popbolaget är de aktörer som har investerat pengar i Pop-Sven och Pop-Kent. Rimligtvis är de intresserade av att i så stor utsträckning som möjligt hämta hem pengar på investeringen, precis som alla andra företag i alla andra branscher. Eventuell vinst leder till ytterligare investeringar som förhoppningsvis leder till mer vinst och skapar tillväxt så att även Pop-Sture kan börja skriva låtar för Popförlaget.

Som sagt, det är inte så enkelt som att man bara kan besluta att "upphovsmannen" ska kunna bestämma hur länge upphovsrätten ska gälla. I praktiken är det trots allt så att aktörerna som sitter på de närstående rättigheterna, förlagen och skivbolagen, är de som bestämmer.

I sin debattartikel skriver Moderaterna: "Motiven till en fungerande upphovsrätt är i grunden moraliska. Den enskilde ska ha rätt till frukten av sitt skapande." Men detta skulle lika väl kunna skrivas: "Motiven till en fungerande upphovsrätt är ekonomiska. Företaget som investerat ska ha rätt till frukten av upphovsmannens skapande."

Hur en dynamisk upphovsrätt ska kunna hantera detta på ett för alla parter gynnsamt sätt är inget Moderaterna verkar ha svaret på, ännu. 

Download the report (PDF 355 kB)

Google Spreadsheet with detailed data.

First of all, I would like to clarify a couple of things about this report, since the debate has started:

• The report does not state that illegal file sharing is good for artists in any way, as some media have reported. It does simply prove that total revenues for the music industry in Sweden, as a whole, have stayed basically the same since 2000 and that revenues for the live sector, collecting sector, and artists as a group considered, have increased. 
  
• Artist revenues is not related to only Swedish artists, but also to international artists performing in Sweden.
  
• Recorded revenues is based on reported revenues from the record labels, and not on price to consumer. An additional 40% have to be added if one wants to base the revenues on price to consumers. The reason why we excluded this is simply that we do not count record stores (online/offline) and tax money as a core part of the music industry system.
  
• The graph for Artist Revenues should be seen as an estimate for the development over time, rather than an exact economic accounting. It is almost impossible to get exact figures on how much artists have earned in total during the time period, it is only an estimation done on available data from the industry.
  
• The figures have not been adjusted for inflation.

Is this report good news for the music industry?

- Yes, from one perspective this is very good news. It shows that Sweden still has a very interesting music industry and that the whole music industry system have changed and started to adapt itself to the new music landscape.

- No, it is clearly not good news that the Swedish music industry as a whole, basically has been at the same levels for nine years.

Although our report shows that earlier statements about the development of the Swedish music sector, for example that it has lost 60% of its turnover, is simply false, it is still crucial to understand that the prerequisites for music creativity in Sweden have been negatively influenced because of the downturn in recording revenues.

We know that this compilation of data will be used by some people to feed the view of the record label as something “evil”, but this report does not state that in any way that the downturn in recording revenues is good for music, or good for artists, or that record labels are bad, or evil, or anything else.

Most pirate supporters seems to forget that most of the music they love has come to life because of record labels. They seem to forget that during many years, record labels have been the creative center for the global music industry, finding, developing, recording and publishing the music that we all love. Record labels are not bad. They have just been a little confused.

During the latest years, record labels have lost parts of their former ability to invest in new music in the way that they could do before, and the fact that the Swedish music industry has had the same total revenues since 2000 is really negative, not positive.

The Swedish music industry of today is very different than the music industry of the year 2000, where our statistical analysis begins. There is still a need for creative functions that finds and develops song writers and artists in a professional way, with the purpose of releasing outstanding music. That is why it is so important for everyone to understand that this report does not prove illegal file sharing to be positive for artists or song writers.

It is just a compilation of all available data so that we, at last, can get an idea of how the whole music industry system in Sweden have developed during the latest years.

After several weeks of work together with Markus Larsson, who wrote a masters thesis on the Swedish music industry in Spring 2009, the results are now ready. We have been gathering statistics and analyzing data from different music industry organizations in Sweden for the years 2000 – 2008 and are releasing a report on Monday.  

(The full PDF report will be available here and on TrendMaze.com on Monday)

The findings can be summarized in this graph:

When combining all data from the collecting societies, record labels and live promoters, adjusting certain revenue streams for overlaps between the different organizations, it is possible to see the overall picture of the Swedish music industry for the time period 2000 - 2008. 

In 2000 these three parts of the music industry had a total revenue of 3 521 Million SEK (app. 350 Million Euro), compared to 2008 when total revenues where 3 712 Million SEK (app. 370 Million Euro. The highest year 2002 and the lowest year 2007 are within an 9.3% marginal.

Total revenues declined somewhat during the years 2003 and 2005, mainly as a result of a large decline in recording revenues and a flat live revenue year in 2003 compared to the year before, but the total trend is steady. In nine years, total revenues for the Swedish music industry, as a whole, have stayed basically the same.

In the report we also make an estimation of the changes in revenue streams for artists as a group:

Our calculation shows that total artist revenues have increased in Sweden by 34.6 % since 2000. The model gives 50% of Total (T) Live Revenues (L) to artists after venues and promoters have taken their share, 20% of Recorded Revenues (R) to artists and 80% of SAMI (A) revenues, after administration costs.
 
The reason why we have chosen a higher artist ratio on Recorded Revenues than for example the Times Online Lab’s estimation based on PRS figures (the UK equivalent to STIM and SAMI) in the article “Do music artists fare better in a world with illegal file-sharing?”, is the fact that record deals are different and labels often pay advances to artists, advances that are not reported anywhere. The scope of these advances is usually confidential, but is still an essential part of the artist revenues and can be even larger than the actual income from future music sales. Also, many artists are releasing albums by themselves on their own labels or in other ways. In these cases a much larger share of the recording revenues goes to the artist.

Even though these graphs suggests that the Swedish music industry as a whole is still “alive and kicking”, there are some things that the graphs do not say.

The downturn in recording revenues can have severe long term effects for the music industry since record labels have been important investors and financers of new and creative music releases. The figures provided by the industry associations does not specify which kind of song writers, artists or labels that are increasing or decreasing their income. During a long period of time, the record labels have invested in music production, and used successful releases to finance other music projects that might not have had a commercial potential. When revenues are moving from traditional unit sales to live performance and collecting for the usage of the recordings, it is therefore essential that the music industry finds new ways of keeping a musically creative climate.

The public debate around the situation for the music industry have been polarized and intense during the latest years, and sad to say, many discussions have been based on missing data and misguided knowledge of the whole picture, specially when it comes to the role of record labels in the music industry system.  Making these kinds of calculations is always a bit dangerous when it comes to an industry so diverse and multifaceted as the music industry. But, our goal is that this study can help the different parts of the music industry as well as music fans and consumers to get a better understanding of the changes and the challenges that the music industry have faced, and are still facing.

Idag kör alltså klimatmötet igång i Köpenhamn. För en tid sedan skrev jag en vetenskaplig artikel betitlad “Environmental Impacts of the Digital Music Revolution – Sustainability and the Music Industry” där jag tittade på huruvida digital distribution är positivt eller inte för miljöns hållbarhet jämfört med fysisk produktion och distribution. Jag försökte titta på hela musikindustrin, men fokuserade rätt mycket på skivbolagen. Abstractet lyder:

As questions concerning environmental sustainability are getting more and more prioritized at a global level, there is also a growing need for an increased understanding of how Information and Communication Technologies are influencing entertainment industries, specifically the impact that new distribution mechanisms are having on greenhouse gas emissions, material flows and resource productivity. This study investigates research that has been done specifically on digital music distribution and environmental sustainability. The study suggests that digital music distribution has had a positive impact on the environment, but that the largest impact is probably yet to come, and will not necessarily be positive in the future. The study also shows that there is still much research to be done to fully understand how the paradigm shift from tangible entertainment products to digital distribution is influencing environmental sustainability.

(För den som eventuellt vill ha en kopia av artikeln går det bra att skicka ett litet mail)

Nicklas Lundblad skrev i ett blogginlägg: Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Faktum är att det finns studier som tyder på att digital distribution inte alls nödvändigtvis innebär en mindre påfrestning på miljön, snarare tvärtom (se t.ex. Türk V., 2003). Det är mycket svårt att jämföra hur mycket energi som krävs för att jag ska lyssna på en låt på Spotify eller se en film på Voddler men det är fullt möjligt, kanske t.o.m. troligt, att en P2P streaming-on-demand-approach till digital distribution faktiskt är mer resurskrävande ur ett energiperspektiv än produktion och distribution av CD- och DVD-skivor. Allt beror på HUR den digitala distributionen sker.

I en situation där jag laddar ned en mängd paket från många olika peerer krävs att en stor mängd apparater står och snurrar. En dålig uppkoppling, som t.ex. mobilt bredband, innebär dessutom att tiden som behövs blir en avgörande faktor för mängden energi som behövs i samband med nedladdning från P2P-tjänster som t.ex.  Headweb och Ameibo. Den genomsnittlige användaren har igång Spotify 94 minuter per dag enligt tjänsten själva, och man kan fundera på om Spotify som tjänst faktiskt har ökat mängden tid vi har igång våra hemdatorer? Den mest miljövänliga modellen synes vara a la carte downloads från en tjänst som t.ex. iTunes för uppspelning lokalt på digitala musikspelare snarare än streaming-on-demand-tjänster. I mitt paper gör jag därför bl.a. följande tre små slutsatser:

• Digital delivery of music has had a positive effect on the environmental sustainability, but the largest impact is probably yet to come. The effect will not necessarily be positive on the short term, when music listening is moving from the copy paradigm to the access paradigm,
• The music industry associations have not set up any general sustainability goals for the industry as a whole,
• Some companies within the music industry have begun to work towards sustainability goals set up by themselves, although it is still in early stages.

Som sagt, det finns mycket mer forskning att göra om man verkligen vill ha ett vattenfast empiriskt underlag, men vi ska nog inte ta för givet att digital distribution alltid innebär en miljövinst.

Daniel Ek, grundare och CEO för Spotify, firar tjänstens ettårsdag med ett intressant och mycket öppet blogginlägg, där han bl.a. skriver om saker som han själv fått omvärdera: “If we’re asking the industry to change, we need to be transparent and honest about the end goal - especially since we’re asking everyone to make a huge leap of faith to an unknown place where you could potentially argue that the industry risks its most profitable customers. We haven’t been as open as we could have been up until now, and that’s been an oversight on my behalf.”

I blogginlägget avslöjar han också att Spotify börjar få lite snurr på annonsintäkterna, åtminstone i häraden “millions of Euros per month”. Med en bättre annonsmarknad i sikte är det bara att hoppas att den mycket riktade reklamen som är möjlig att göra med Spotify slår igenom på fullt allvar. Men jag håller helt och hållet med Ek om att det nu behövs tid och lite tålamod från branschens olika delar för att utveckla tjänsten, för att haka på ytterligare intäktsmodeller och funktioner som gör att användare i ännu högre grad är villiga att betala för tjänsten, det är trots allt genom betalabonnemangen som jag tror att modellen har sin styrka.

Bra jobbat so far, och grattis!

I Sverige finns det ca 4,5 miljoner hushåll enligt statistik från SCB. Ponera att lika många hushåll skulle betala Spotify Premium på årsbasis som det finns hushåll som betalar TV-avgiften, d.v.s. 87 procent. Det skulle betyda 5,35 miljarder kronor i intäkter till Spotify. Hälften av dessa pengar avräknas till musikägarna, d.v.s. ca 2,675 miljarder kronor.

Det ser ju bra ut. När skivförsäljningen låg på sin topp kring millennieskiftet låg intäkterna till skivbolagen på sådär 1,7 – 1,8 miljarder kronor. I teorin skulle det alltså kunna fungera. Men bara om hela marknaden mer eller mindre fullständigt går över till Spotify eller liknande tjänster med liknande prissättning. Och det är nog inte troligt.

För att komma upp i samma nivå som motsvarande rekordåren av skivförsäljning kring millennieskiftet krävs 3 miljoner Premium-abonnemang i Sverige. Inte heller det syns väl vara troligt. Men det är roligt som räkneexempel.

Självklart, det finns många andra intäktsmodeller parallellt med Spotify, bundlingar med andra varumärken, lyckade investeringar i andra bolag, radiointäkter, synk och annat, men i en ren jämförelse mellan intäkter från försäljning av inspelad musik, som det var en gång, och som det skulle kunna se ut med streaming all-you-can-eat-modellen skulle det kanske kunna hålla, men bara med en enorm dominans av affärsmodellen på marknaden.

Kanske är vi på väg dit?