Daniel Johansson

Här en förening värd att stötta genom ett medlemsskap, VoF, Vetenskap och Folkbildning.

“Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt.”

Nu senast sågar man det minst sagt suspekta företaget Människans Resurser AB, som i sitt produktutbud nyligen lade till den fina apparaten Radamir, med följande produktbeskrivning:

“Radamir innehåller bl a en biorytmisk polarisator (BRP). Det är en skiva på vilken man har skapat inspelade frekvenser med egenskaper från inte mindre än 150 helande örter som är väl kända för sina läkande egenskaper och som har använts i många hundratals år inom antiseptisk fytoterapi. Skivan innehåller också inspelningar med information om örter som stimulerar kroppens utsöndringsfunktioner. Detta gör det möjligt att snabbt frigöra organismen från slaggprodukter.”

Såja. Vad kostar då denna lilla gröna apparat bestående av några lysdioder och kontakter? Svaret finns på tillverkarens Numina Technologies egen hemsida: 1 200 dollar.

Tredje december sedan senaste inlägget på bloggen. Kan vara det längsta uppehållet någonsin. Jag jobbar avhandling. Ganska precis dygnet runt. Därav det minst sagt sporadiska uppdaterandet. Ett litet utdrag kanske kan liva upp bloggen:

“This study shows that as a result of the shift from “copies” to “access”, large parts of the Swedish music industrial system changed their strategies during the main time frame for the study. But the study also shows that some parts of the music industry were still thinking of music as mainly a product, also in the digital environment. This could e.g. be seen when record labels were making deals with downloading shops during the later years of the time period. The deals were often based on the numbers of downloads in the same way as with physical copies, a bulk of a thousand downloads could be sold to a digital store for a reduced price with the goal of getting back to a normal split deal after a thousand downloads had been sold. This was a strategy for the record label to get paid in advance and commit the download shop to do their best in selling those thousand downloads, but the model itself was a replica of the pricing system that was used when selling physical products. The record label would sell a batch of CD’s or LP’s to the record store, and if the store bought a larger amount of units, the published price to dealer (PPD) could be reduced. In the digital world though, copies are not “shipped”, as they were in the physical world. The record label, or its distributor, is not uploading a thousand separate music files to the shop and the shop does not sell each and every one of these “copies” as would they with tangible products. There is only one copy, one file, one master, and the shop could be said to sell a service, or rather the right for its customers to make their own digital copies from that single master file. This is but one example of how the structure of the music industry was still based on the same business logic during the time period studied as when the industry were selling physical products.”

Tre dagar i England på konferens i P2P-Next. Vi har kommit riktigt långt, har kikat på implementeringar av tekniken i våra Living Labs, bl.a. i Lancaster, där P2P-boxarna som tagits fram av Pioneer nu är ute på fältet och testas hemma hos folk. Kortfattat, vanliga HD-boxar som har implementerat BitTorrent P2P-streaming vilket gör det möjligt att titta på publicerat BitTorrent-material i hög kvalitet direkt på teven. Det kommer bli riktigt grymt när plattformen väl är klar, som går under namnet NextShare och som bl.a. nu testas av Wikipedia.

Under de här konferenserna så diskuteras det mycket mellan sessionerna, och eftersom min roll i projektet är att vara omvärldsbevakare på det upphovsrättsliga området så blir det så klart mycket snack om P2P-teknik och lagstiftning, rättegångar etc.

En av de features som redan idag är möjlig med tekniken är att kunna strömma BitTorrent direkt från en svärm utan att först behöva ladda ned alla paket. Tekniken gör det alltså möjligt att placera BitTorrent-paket i rätt ordning och i realtid se en film eller lyssna på musik. Vad det i praktiken innebär är att vem som helst skulle kunna kopiera länken till en .torrent publicerad på vald torrent-sida, klistra in i NextShare, buffra en liten stund och sedan titta på t.ex. en film strömmad i realtid. I praktiken är det redan möjligt med SwarmPlayer, som är den tekniska basen för plattfomen.

Nåväl, här finns några intressanta juridiska aspekter som vi diskuterar. Att idag titta på ett illegalt publicerat videoklipp på t.ex. YouTube, eller annan VoD streamingtjänst, är i sig inte ett intrång i upphovsrätten eftersom inget nytt exemplar skapas eller användaren medverkar till offentligt framförande av materialet (åtminstone i teorin). När det gäller just detta område befinner vi oss regulatoriskt egentligen i samma situation som vi gjorde pre implementering av EUCD i europeisk lagstiftning, när det fortfarande var lagligt att ladda ned material så länge man inte “delade ut”. Att däremot som slutanvändare idag titta på t.ex. en sportsändning som är rippad via PPLive eller TVU eller Veetle eller PPMate eller något annat P2P-streamingprogram, bör i teorin betraktas som ett intrång eftersom användaren förutom att ta emot data också medverkar till att sprida data i P2P-nätverket. Dock finns det inte, såvitt jag vet, något prejudikat på detta som rör slutanvändare.

Jag tror att vi framöver kommer att få se en upphovsrättslig diskussion kring P2P-streaming på en helt annan nivå än tidigare. När accessparadigmet också börjar involvera traditionell fildelning, eftersom det går att strömma filer direkt istället för att skapa lokala kopior, d.v.s. det sker ingen exemplarframställning, kommer det att ställas krav på att även detta användningsområde regleras. I princip innebär det att vi går mot en situation där själva “tittandet” på en film, eller “lyssnandet” av musik som strömmas från fildelningsnätverk kommer att betraktas som ett intrång i upphovsrätten, inte bara den traditionella “nedladdningen”.

Huruvida det är rätt eller fel väg att gå låter jag vara osagt i denna post, men det slår mig återigen när jag diskuterar detta med kollegorna i projektet, hur stor skillnad det är mellan hardcore datatekniker, systemutvecklare och programmerare, och jurister och rättighetsägare, när det gäller synen på teknikutvecklingen. Vi är fortfarande bara i början av P2P-teknikens utveckling, och vårt projekt kommer att göra decentraliserad sökning och distribution oerhört effektiv (istället för centraliserad på torrent-siter och trackers). Det ska bli spännande att se hur tekniken tas emot när väl plattformen (som är Open Source) lanseras på fullt allvar och andra aktörer börjar använda sig av den.

Uppdatering
Tribler, som är teamet bakom själva tekniken, har just releasat en ny version av sin klient som fått lite uppmärksamhet.

Så föll då domen i hovrätten för grundarna till The Pirate Bay och olika personer väljer att endera se det som en sänkning eller en höjning av straffet, vilket ju bådadera blir korrekt eftersom fängelsestraffet sänktes samtidigt som bötesstraffet höjdes.

Det mesta har stötts och blötts redan, ingen mening att upprepa alla som redan uttalat sig. Men jag tänkte lägga till ett litet perspektiv på hela den här soppan, och göra det med en enkel liten fråga:

Vad vill vi egentligen?

För att kunna svara på den frågan behöver jag först definiera “vi”. I detta sammanhang menar jag “vi” som i den kollektiva organisering vi kallar samhället, d.v.s. hur vill vi som samhälle egentligen att saker och ting ska se ut. Svaret är ganska uppenbart.

Vi vet inte.

Inte bara vet vi inte vad vi vill, vi vet inte ens varför vi inte vill något.

Det är på rätt många områden vi idag svävar i stor ovisshet, vare sig vi är politiker, forskare eller företagsledare och vare sig det gäller klimat, globalisering, terrorism, ekonomi, upphovsrätt eller något annat aktuellt ämne.

Visst, vi följer våra partiprogram, våra ideologier, våra religiösa övertygelser, våra företagspolicys och allehanda andra styrfunktioner, men, handen på hjärtat, har vi verkligen koll på vad vi håller på med?

Vi befinner oss i en fas i den mänskliga artens utveckling där vi har oerhört svårt att förstå vart den tekniska utvecklingen leder oss, även om vi bara blickar tio år in i framtiden. Vare sig man väljer att använda Vernor Vinges singularitetsbegrepp eller Ray Kurzweils exponentiella funderingar kring lagen om “accelerating returns”, måste vi enas om att vi har mycket svårt att se framåt och förstå vad teknikutvecklingen kommer att innebära.

Jag tror vi hanterar hela problemet kring upphovsrätten och ny distributionsteknik på ett felaktigt sätt. Istället för att tänka proaktivt, tänker vi reaktivt.

Alldeles för många sitter fast i ett tänkesätt som styrs av teknologisk determinism, d.v.s. man ser teknikutvecklingen mer eller mindre som en “naturkraft” som inte går att styra över. Ingenting kunde vara farligare än den handlingsförlamning som blir resultatet av en sån inställning.

Skälet till att det är så lätt att hamna i ett teknikdeterministiskt reaktionsmönster är i sig självt ganska simpelt, när man inte förstår något ter sig saker och ting som närmast övernaturliga och man regredierar till ett mer eller mindre reflexivt beteende, saker händer bortom vår kontroll, vi kan inte styra utvecklingen.

Varför har vi så svårt att gemensamt handla proaktivt när det gäller den specifika frågan om exemplarframställningsrätten och skapandet av en gemensam vision om hur vi vill att det ska fungera, snarare än att fastna i det ständiga upprätthållandet eller krossandet av det befintliga systemet?

Jag tror så här. I takt med att informationsteknologin skapat ett oerhört komplext samhälle (d.v.s. tekniken underlättar inte bara, den tvingar också fram nya lager av komplexitet ovanpå befintliga samhällsprocesser), har det blivit svårt för enskilda individer, eller grupper av individer, att förstå vad det är som sker och kunna överblicka hela utvecklingen. Och när man inte förstår något lutar man sig mot det man förstår.

I kulturbranscherna lutar man sig därför mot det man förstår, upphovsrätten och exemplarparadigmet. I piratsfären lutar man sig åt det man förstår, tekniken och den decentraliserade spridningen. Men vem eller vilka tar några steg tillbaka och ställer frågan, vad vill vi egentligen? På längre sikt. Om tjugo år? Om femtio år?

Inte så många. För vi vet inte vad vi vill. Och på vägen till det där som vi inte vet vad vi vill händer, gör vi allt vi kan för att upprätthålla de övertygelser och kunskapskonstruktioner vi skapat, istället för att ta några steg tillbaka, ta en paus i rusandet och verkligen tänka igenom saker och ting tillsammans.

Lite ödmjukhet inför vårt eget oförstånd kanske vore på sin plats ibland.

Tidig morgon, på väg till Växjö för att föreläsa på musikproduktionsutbildningen där. Härlig diskussion med taxichauffören om klimatförändringar och forskning, bra start på dagen sådär vid 05.30.

Hur jag än försökt använda mig av vetenskapliga argument för att förklara att det är fullt möjligt att det är människans förehavanden som påverkar klimatet, var det svårt att nå fram till denne livligt övertygade persiske man. Han var helt säker på sin sak och menade att de forskare som säger något annat helt enkelt inte lever i verkligheten.

Det som slog mig var hur starkt han separerade människan från naturen och menade att människan överhuvudtaget inte kunde påverka klimatet. Så jag drog mitt starkaste argument med frågan om han någon gång märkt skillnad i temperatur när han kör taxibilen från t.ex. Näset, där jag bor, in till centrala Göteborg? Jo, det hade han märkt så klart, det är ju alltid varmare inne i centrala city.

Underbart, en liten seger vunnen i argumentationen, han kunde acceptera att människan och hennes städer och bilar och hus och ljus faktiskt KAN påverka temperaturen i “naturen”. Jag märkte att det gick upp ett litet ljus, och med den lilla öppningen kunde jag sen gå vidare enligt följande logik:

Människan är materia.
Människomaterian har exploderat under de senaste 150 åren.
Människomaterian har egenskapen att kraftigt omvandla materia runt omkring sig själv.
Människomaterians förmåga att förändra övrig materia har eskalerat med industrialiseringen.
Människomaterians omvandling av materien runt omkring sig (planetens yta), inklusive förändringar i atmosfären eftersom den människoformade materiens processer skapar högre halter av koldioxid än tidigare, har resulterat i förändringar av väder och vind på samma sätt som en stad höjer temperaturen.

Alltså, människan bygger om planetens “natur” och är inte separerad från den. Att tala i termer om “naturligt” och “onaturligt” blir missvisande då all förändring som sker är en del av planetens utveckling, inklusive människans processer att omvandla materia till illaluktande och starkt lysande klumpbildningar av betong, stål, asfalt och cement (städer).

Om hela planeten bara bestod av Göteborg, gubevars, skulle “naturen” då vara varmare? Ja, det skulle den ju. Logiken höll och jag hade nått fram, och då hade jag i alla fall kommit till centralen.

Min taxichaufför avslutade diskussionen med att Kina i alla fall kommer att ta över världen. Det höll jag med om.

De tidiga mornarna med min lilla dotter har gjort att jag under de senaste veckorna kombinerat matande med att se TV4 Nyhetsmorgon kicka igång sådär vid 05.50 varje morgon.

För det mesta är det väl rätt mysigt att ha de där hemtrevliga och onaturligt morgonpigga programledarna som tjattrar om allt och ingenting, det är så tydligt hur medvetet hela programupplägget lagts upp för att få tittarna att “må bra”. Oberoende av vad som har hänt i världen; det finns alltid någon ny spännande maträtt att lära sig, någon ny häst som springer snabbare än de andra när travexperterna inleder morgonen med det ultimata nörderiet, eller någon ny mysig bok eller företeelse att prata lite lättsamt kring. Interiören i studion, hur bilderna klipps och manipuleras, hur ljudet och signaturmelodier är utformade, alltihopa signalerar "allt är tryggt", "världen är snäll", "oroa dig inte för någonting alls”. Riktig må-bra-teve, på samma sätt som "Halv-åtta hos mig", "Äntligen hemma" och alla de andra må-bra-programmen.

Nåväl, det är väl inget konstigt med det. Alla vill ju må bra. Men imorse blev det så otroligt tydligt hur "må bra" konkurrerar ut verkligheten i en lull-lull värld av mysiga färger och gull-gull-skådespelande programledare.

Första nyhetssändningen 06.00 rapporterar "339 döda på vattenfestival i Kambodja". Fasansfulla bilder direkt på näthinnan så där på morgonen. Från en mysig känsla till medkänsla, sorg, bestörtning när en mor skriker ut sin sorg över sin just ihjältrampade son.

Några minuter senare: Programledaren håller upp dagens Aftonbladet. Längst uppe till vänster rubriken "339 döda på festival". Där fastnar så klart tittarnas blick som fortfarande är kvar i nyhetssändningen några minuter tidigare. Men programledaren skrattar lite pillemariskt och fokuserar på det som är viktigt på den där första sidan, rubriken "TV4 hånar deltagarna i Biggest Loser", och fortsätter "Det HÄR måste vi titta närmare på”, och med lite fnitter från bisittaren går vi till reklam med dansande barn på solsemester och Freeway Cola.

Det blir inte tydligare än så. Sann må-bra-teve bryr sig inte om 339 döda speciellt länge.

In i bubblan, "allt är tryggt", "världen är fin", "här kan du må bra".

Själv fick jag ont i magen.

Sitter på tåget efter medverkan på konferensen Spotlight Music i Karlstad. Tänkte samla tankarna lite efter att ha suttit i panel om “nya produkter och tjänster”. Chocköppnade med att såga begreppet “produkter” jäms med fotknölarna, vilket väl var sådär kanske. :) Vet inte varför jag var på motvalls kärring-humör där i början, men det tog sig sen tycker jag.

Men panelen fick mig att börja tänka lite. Vi är nu i en situation där det digitala “ekosystemet” har konsoliderats och det har byggts upp en infrastruktur för hur musik distribueras och hur avräkning sker från musikanvändning ända ned till låtskrivare och artist. Ok, det finns fortfarande en hel del att göra för att få till en vettig ekonomisk kompensation bland utövarna för musikanvändning digitalt, men ändå, det snurrar, 32% av skivbolagens intäkter för inspelad musik var digitala under första halvåret 2010, Universal Music Group hade typ 8 miljarder i digitalintäkter på global basis under 2009 (om jag har räknat rätt), och användandet av musik på olika tjänster har spridit sig från early adopters till den stora massan.

Men ändå, det saknas nåt.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Men jag tror det handlar om musikens värde, eller snarare om musiken som uttryckssätt. Maria Wande, tidigare STIM, satte fingret på det lite i paneldebatten när hon just pratade om hennes oro att all tillgänglighet och automatik förändrar värdet av musik, inte bara det ekonomiska, utan kanske framför allt det upplevelsemässiga, det känslomässiga.

Vi har haft en fantastisk utveckling under ett antal år, och jag kan liksom inte låta bli att ställa frågan, vad gör vi nu då? Var det liksom “bara” det här som informationstekniken innebar för musiklyssnandet, en nedladdad applikation som gör det möjligt att strömma låtar en hel livstid?

Missförstå mig inte, jag gillar verkligen Spotify, men, det saknas något. Det saknas en ytterligare dimension till musiken, något som gör att den digitala upplevelsen är större än den vanliga analoga. Det handlar fortfarande “bara” om samma inspelade musik, existerande i ett monstruöst accessparadigm.

Vad jag efterfrågar är vad vi kan göra mer med tekniken, utanför den mastrade två-kanalerspaketeringen. Hur skapar vi nya värden runt omkring själva musiken, inte bara runt omkring distributionskanalerna? Visst, man kan ju säga rörliga bilder i form av musikvideos eller konsertinspelningar, men det är också gammal skåpmat, samma format tillgängligt i överflöd på en ny distributionsplattform.

Jag pratar om ett nytt “musikuttryckssätt”  där tekniken gör det möjligt att presentera musik på ett sätt som är helt omöjligt att göra i den gamla världen. Ett nytt musikspråk, en ny grammatik, eller för den delen en helt ny kulturform. Vad skulle det kunna vara? Det skulle jag ha velat debattera idag.

I helgen tittades det på film, och jag drömde mig tillbaka till tiden när spolningen var en del av min vardag. Alltså inte toalettspolningen, utan bandspolningen. För ni minns väl hur det var?

När vi hade tittat klart på en film och skulle spola tillbaka den hela vägen till början? När vi skulle hitta en låt som vi hade spelat in (spela in som i att trycka samtidigt på Play- och Rec-knapparna, som satt ihop på vissa avancerade bandspelare så man bara behövde trycka på Rec-knappen) och spolade oss fram, eller bak, till låten, successivt, sakta, metodiskt. Vi fick stanna upp och lyssna vart vi befann oss, kanske titta på en liten handskriven innehållslista för att se vart vi var, för att till slut hamna rätt.

Eller när vi tålmodigt satt och tittade på en räknare på bandspelaren till Vic 20 eller Commodore 64 för att kunna komma till rätt plats på bandet för att kunna ladda in spelet? Eller vilken enorm lättnad det var när freestylen släpptes med funktionen att kunna spela upp kassettbanden åt båda hållen så vi slapp ta ut bandet och vända på det för att kunna spela upp den andra sidan?

Spolningens era är över för länge sen, Sony´s nedläggning av Walkman-produktionen nyligen känns som spiken i kistan på det gamla formatet, åtminstone i vår del av världen.

Egentligen försvann väl spolningen ur vår vardag när CD-skivan och DVD-skivan introducerades på marknaden, men med iPoden och Spotify har lättillgängligheten till musiken gjort att spolningen som vardagsfenomen känns så avlägset, så oerhört gammalt.

Men det är "bara" 12 år sen vi fortfarande spolade VHS-band, och "bara" 20 år sen som kassettbanden fortfarande var riktigt stora på marknaden.

Jag kan inte säga att jag saknar detta ständiga spolande, dessa maskiner som stod och surrade, magnetband som fastnade i mekaniken och som tvingade en att dra och fixa i banden, gärna med hjälp av en blyertspenna som man använda för att snurra bandhjulen, eller de högar av dammiga band som låg huller om buller överallt.

Hade spolandet något som helst värde i samband med upplevelsen av musik eller film? Finns det något värdefullt som har gått förlorat nu när vi ögonblickligen kan se eller lyssna på vad vi vill, utan fördröjning? Eller var spolandet enbart jobbigt och tog upp en massa tid?

Kan tiden vi småpojkar använde oss av för att spola fram banden till rätt ställe så vi kunde ladda in spelen ha inneburit en social samvaro som har gått förlorad? Vad pratade vi egentligen om? Vad gjorde vi egentligen under tiden som bandet spolade?

Jag minns förväntan. Jag minns spänning. Längtan efter att få styra de där pixlarna på den lilla TV-n var enorm i pojkrummet när man började spola sig fram till rätt spel på bandet. Det var inte bara att trycka igång spelet, det tog tid, ofta flera minuter, och under den där tiden skedde ett tålamodsprövande väntande som slutligen stillades när spelet hade laddats in (för att uppstå igen ett par timmar senare när man var tvingad att ladda in del två av spelet).

Lyssnandet på den specifika låten man hade spelat in krävde en ansträngning som tog tid. Innebar ansträngningen att vi uppskattade musiken mer? Eller, var det bara ett onödigt ont som vi var tvingade att göra på grund av teknikens bristfällighet?

Ungefär som att det förr i tiden tog lång, lång tid att skriva ett brev för hand och man var tvingad att verkligen tänka igenom vad man skulle skriva eftersom det var omöjligt att deleta texten (utan att få brevpapperet fullt med tipex), man var tvungen att ringa upp någon från en fast telefon på en bestämd plats, man fick sitta i timmar och skruva på en knapp för att få in några få TV-kanaler i ett oändligt brus av ingenting, istället för att välja "Automatisk Kanalinställning" på fjärrkontrollen? Tappade vi något i övergången till den extremt snabba, automatiserade och användarvänliga tekniken vi använder oss av idag?

Jag vet inte.

Men konstigt nog saknade jag igår kväll att få trycka på Rew efter filmen, att få höra det där välbekanta surret, snabbare, snabbare, för att mot början av bandet sakta av och slutligen med ett ljudligt knäpp höra mekaniken trycka ut VHS-bandet genom luckan. Ta ut bandet och lägga in hyrfilmen i fodralet, lägga fram den på köksbordet för att komma ihåg att lämna in den på vägen till skolan dagen efter. Samt naturligtvis koppla ur hyrboxen och lägga in den i väskan med den användarvänliga kardborrbandslösningen.

Det är liksom inte riktigt samma sak att stänga av VLC, ta bort den nedladdade filen och slå ihop datorn…

Senaste tiden har jag pratat en del vid olika tillfällen om HTML5 och vad det skulle kunna innebära för musikupplevelser på webben. Vi har ju börjat se en del fina exempel, som t.ex. Arcade Fire´s HTML5-video som gjorts tillsammans med Google på www.thewildernessdowntown.com.

Här en introduktionsvideo till HTML5:

Både Facebook och Twitter jobbar för att skapa sina egna varianter av Google-modellen, med bättre och mer utvecklade annonseringsfunktioner som ska dra runt tjänsterna istället för att enbart bränna riskkapital. Facebook håller på att stänga ned vissa av funktionerna som gjort det möjligt att pusha ut information till användare som “gillar” eller är medlemmar i grupper, för att istället låta betalande kunder kunna använda sig av dem, och Twitters aktiviteter skrev jag lite lätt om på MI:

“För några månader sedan introducerade Twitter funktionen “Who to follow”som baseras på en rekommendationsalgoritm som analyserar en användares intressen och utifrån det visar en lista på vilka man borde följa. Företaget har nu lanserat tjänsten “Promoted Accounts” som gör det möjligt för varumärken att köpa in sig i rekommendationerna. Sedan tidigare finns “Promoted Tweet”och “Promoted Trend” som gör det möjligt för varumärken att skicka ut reklam till Twitter-användare, och erfarenheterna från dessa två erbjudanden är att hela fem procent av användarna som exponeras för reklamen klickar sig vidare, vilket kan jämföra med de mycket låga CTR-nivåerna på t.ex. banners som ligger på ca 0,3 procent.”

Vi jobbar en del i mitt bolag med att marknadsföra artister och musik på de här tjänsterna, och något som jag tycker saknas, egentligen överallt, är möjligheten för användare att mycket tydligare välja vilken reklam man ska exponeras för. Helst skulle jag vilja se en ny standard för detta, som alla former av tjänster skulle kunna använda sig av.

Jag har skrivit ett kapitel om internets framtid i antologin “Framtiden är nu“, där jag lite löst funderar kring en framtid där vi alla har med oss en profil på webben som innehåller en mängd parametrar som både kan styra vilka produkter och reklambudskap man utsätts för, en form av “lager” ovanpå den befintliga webben. Alla demografiska analyser av målgrupper som idag görs på alla former av tjänster, skulle då kunna kompletteras med konsumenternas egna aktiva val av vilken reklam man vill ha sig till livs på alla olika tjänster, och det borde egentligen gälla lika mycket för traditionell media som radio, TV och tidningar, som för nätet.

Har gjort lite research för att se om det finns något arbete med att ta fram något sådant, och det mest intressanta jag sett är det som Microsoft, Yahoo och amerikanska videotjänsten Hulu inledde i september månad som de kallar ASq. Man kan hoppas att fler tjänster tar upp det arbetet, det skulle underlätta både för användarna och för de som vill nå ut till rätt målgrupper med sina budskap.

Någon som känner till några fler företag eller projekt som tittar på det här?

Dags för en ny plattform för sidan. Nu ska bara gamla bloggarna migreras över och sajten struktureras lite så där. Det blir nog bra.