Per Strömbäck från Dataspelsbranschen ledde ett mycket intressant seminarium nyss, som livesändes på www.kulturforalla.se. Diskussionen fokuserade på integritetsfrågor och nätet, bl.a. vilka lagar och regler som bör finnas för att säkra enskilda individers integritet.

Andreas Ekström, som skrivit boken Google-koden, var kritisk mot Googles insamling av data kring vårt beteende på nätet, där han menar att kommersiella aktörer går fria från kritik medan t.ex. stater får stor kritik när man inför övervakningsmekanismer. Han nämnde exempel på Googles förmåga att analysera data, som att men förutsade i 49 stater av 50 att Barack Obama skulle vinna valet, att Google redan i mars visste att Tyskland skulle vinna Eurovision Song Contest efter att ha analyserat människors sökningar, hur Google vet först av alla när influenser kommer att slå till, när ekonomin går upp och ner o.s.v.

Ulrika Knutson, ordförande för Publicistklubben, diskuterade integritet i samband med journalistik och att de nya sätten att publicera nyheter utmanar de traditionella synsätten och värderingarna. "Det befintliga systemet är inte anpassat efter det massmediala landskap vi har idag", eftersom det inte finns ansvariga utgivare som följer och accepterar de stiftade lagarna. Vem är t.ex. ansvarig utgivare för de kommentarer som görs till artiklar online? Hon menar att vi kommer att se en ökad debatt när det gäller konflikten mellan traditionella yttrandefrihetskrav och integritetsfrågor.

Anders Rydell menade att vi pratar om internet som en fri plats, men egentligen är det uppbyggt av företag som producerat de tjänster vi använder "fritt". Värderingarna hos de som bygger tjänsterna syns också kod och funktioner, hur man blir kompisar på Facebook, vilken form av vänskap som ska råda, Facebook har skapat nya definitioner av vad vi menar med att vara "vän" med någon. Han beskrev Facebook som ett "spamfilter" i form av våra vänner, det är genom våra vänner vi tar del av material, men att vi samtidigt inte ser Facebook-ögat som tittar uppifrån på all kommunikation som sker och vad all information används till internt.

Georgi Ganev i sin tur, från Telenor, diskuterade om Sveriges svårigheter att ta fram tydliga regler för vad som egentligen gäller för dem som operatör när det t.ex. gäller lagring. Georgi menar att samma regler måste gälla för alla när det gäller vad för information som ska lagras, såväl operatörer som andra tjänsteleverantörer som t.ex. Google och Facebook.

Ekström ställde bl.a. frågan hur det egentligen kommer sig att bankerna får utfärda e-legitimation och att de inte är de statliga instanserna som gör det? Facebook Connect används allt mer för att identifiera oss själva online, och han uttryckte ett obehag inför vad det skulle kunna innebära på sikt.

Debatten går att se i efterhand på sajten, och höll en bra och intelligent nivå. Clay Shirky, George Orwell, Jaron Lanier och t.o.m. Ray Kurzweil slängdes in i debatten. :)

Följer seminarierna under temat “Kultur för alla” i Almedalen under tisdagen och onsdagen. Första seminariet, "Kulturarbetarfokus", hade musiker, författare och journalister som medverkade.

Elisabet Nemert beskrev hur jobbigt det var att känna sig bestulen när hon fick veta att hennes böcker gick att få tag på via The Pirate Bay, Martin Rolinski om att upphovsrätten främst är ett ekonomiskt system som möjliggör för musiker att professionellt kunna skapa ny musik, Alfons Karabudas om de etiska och moraliska delarna i upphovsrätten och vad den har för betydelse för ett samhälles utveckling medan Agneta Lindblom Hulthén å sin sida pratade om den enskilda upphovsmannens relation till de stora företagen som arbetsgivare, och att det handlar om en demokratifråga.

Jag ställer mig frågande till om det verkligen är upphovsrätten som ska reglera vad de stora företagen gör med journalisternas artiklar, om de säljer dem till tidningar utan att först kommunicera med skribenterna. Det handlar ju snarare om lagstiftning relaterad till arbetsgivares relation till de anställda.

Jag ställer mig också frågande till Elisabet Nemerts större perspektiv när det gäller hur kultur och bokproduktion finansieras. Hon talar om en modell som har fungerat under lång tid, men som uppenbart måste byggas om nu. Hon jobbar två år med att skriva en bok, gratis, d.v.s. måste ha eget kapital från försäljningen av tidigare böcker för att kunna jobba vidare. När sedan manus levereras får hon ett förskott av förlaget, eventuellt, för att sedan känna procent på försäljningen av exemplar. Är inte en stor del av problemet att det helt enkelt finns för många böcker? För många författare? Ett överutbud på marknaden? Jag förstår att man ser det utifrån sitt eget personliga försörjningsperspektiv, men jag kan inte låta bli att kritisera synen på upphovsrätten som en ständig och säker upprätthållare av sin egen personliga ekonomi oberoende av om man skriver något som publiken gillar eller inte. Jag fick lite känslan av att Elisabet ser sig själv som varande en författare som är så duktig så att hon alltid ska kunna få betalt för det hon gör, även om inte speciellt många vill betala henne.

Tyvärr måste nog Elisabet ändra sin inställning till "nätet som en del av boven i det här dramat" och se till att bli en del av det där nätet, börjar förstå de nya affärsmodellerna, och medverka till att skapa nya sätt för hur hennes skrivande ska kunna finansieras. Det är klart att hon vill upprätthålla ett system som försörjt hennes liv, men det systemet bör, ska, måste förändras. Och de som inte hänger med i förändringarna kommer att få svårt att försörja sig. 

Några små frågor: Varför satt Alfons ned i en fåtölj? Varför fick Agneta ett eget litet bord framför alla andra? Varför fastnade Trehörning i frågan om vad folk skriver på forum? Varför fanns det inte med kulturskapare som redan har hittat modeller för försörjning “tack vare”, inte “trots”, teknikutvecklingen?

Citat från panelen: "Fildelning är bra" (Martin Rolinski), "Ifrågasättande av upphovsrätten är bra" (Alfons Karabudas), “Jag står nog kvar i 1800-talet för jag fattar ingenting av den här tekniken” (Elisabet Nemert)

Seminarierna kan ses i efterhand på www.kulturforalla.se.

Igår kväll fick jag ett mobilsamtal med chockmeddelandet att årets festival ställs in. Idag har i stort sett alla former av medier rapporterat om situationen för Hultsfredsfestivalen AB och föreningen Rockparty.

Jag känner djupt med alla som kämpat hårt för genomförandet av årets festival. Jag satt själv i styrelsen för Rockparty under åren 2002 – 2007, och var involverad i allt möjligt som hade med festivalen att göra, så jag förstår hur styrelsen och alla som jobbar i den dagliga verksamheten måste känna det idag…  

Min relation till Hultsfred började sommaren 1999 när jag hittade en sajt som marknadsförde utbildningen Digital Musikdistribution som skulle starta i augusti samma år. Efter en biltur på nittio mil från Ö-vik ner till Småland träffade jag några av de människor som skulle komma att bli nära arbetskollegor och vänner under de kommande åren.  I augusti 1999, jag tror kanske att det var den 20 augusti, flyttade jag till Hultsfred och började utbildningen, och blev kvar där i åtta år.

Jag tror jag talar för alla ca 700 studenter som har pluggat i Hultsfred och alla de som har jobbat med Rockparty och festivalen eller i någon av de andra verksamheterna runt omkring festivalen när jag säger “om det inte vore för Hultsfred…”

Om det inte vore för Hultsfred skulle jag förmodligen aldrig hittat den kontext som lett fram till så oerhört mycket för mig personligen, möjligheten att få fokusera på det som varit mitt stora intresse sen många år tillbaka, teknik och musik, jag hade aldrig kunnat bygga upp ett så stort nätverk som jag har idag i den märkligaste av alla branscher, musikbranschen, jag hade aldrig träffat kärlekar och vänner och kollegor som betytt, och betyder, så oerhört mycket för mig idag.

Och då handlar det inte främst om festivalen Hultsfred, det handlar snarare om allt det som byggts upp runt omkring festivalen, huset Rock City som invigdes 2002, alla utbildningarna, Metropol med onsdagspubar som senare blev torsdagspubar, konserterna som arrangerats med konstanta minusresultat bara för att leva upp till föreningen Rockpartys stadgar om att skapa en meningsfull fritid för ungdomarna i “Hultsfred med omnejd”, och människorna. Alla dessa fantastiska människor som endera kommit in under några år till Hultsfred och sen rört sig vidare, eller infödingarna med den speciella dialekten och den speciella livssynen, det har alltid varit, och är, människorna som skapat det jag förknippar med Hultsfred.

Allt det där som gjorts i Hultsfred är större än “Hultsfred”, om ni förstår vad jag menar, det är något mycket mer än bara festivalen. Men det är tack vare festivalen det överhuvudtaget varit möjligt att bygga en mötesplats där tusentals människor träffats, lärt känna varandra och byggt relationer som troligen är livslånga. Vill man bli lite akademisk kan man kalla det för ett kluster.

Visst, många ser dagens nyhet och rycker kanske lite på axlarna, “det finns nya festivaler som har tagit över”, “de bokade ju i alla fall inga bra band de senaste åren, “allt måste ta slut någon gång”, “det var inte så förvånande, det har man ju väntat på” o.s.v. Så är det säkert. Men för alla som levt Hultsfred, som känt kärleken till den där konstiga lilla orten mitt ute i skogen, är det enda ord som kan beskriva det hela, sorg. 

Ungefär som när ett kapitel tar slut i en bok fast man inte vill att det ska ta slut. Eller när filmen slutar precis som man vill att den inte ska sluta. 

Jag är övertygad om att berättelsen Hultsfred kommer att fortsätta, nya kapitel kommer att skrivas, en uppföljare med ett bättre slut kommer. Men idag går tankarna och känslorna bara till de människor som under de senaste veckorna spikat staket på festivalområdet, fixat med bajamajor, jobbat på “flyget” med att förbereda alla tält, alla baracker, all trall, målat träskivor och förberett parken för festival, och framför allt till de som dagligen lett arbetet inför festivalen under det senaste året... 

 

Vår topplista Spinweek visar ju vilka artister som är populärast på nätet, och förra veckan klättrade bandet This Is Not a Game of Who the Fuck Are You rejält på den delen av topplistan som visar antalet uppspelningar på musiktjänster. Problemet är bara att det är fel. :)

Så här ser siffrorna ut i databasen för den specifika videon som ställt till det:

2010-06-28: 43422
2010-06-27: 1976694
2010-06-26: 43367

Ett rejält hopp där alltså den 27 juni, YouTube gav just den här videon en massa bonusspelningar den dagen.

Sådana här statistikfel uppstår hela tiden från de olika tjänsterna. Jag förespråkar ju övergången till en användandemängdbaserad musikekonomi under de kommande åren, snarare än en exemplarbaserad. Men innan vi kan gå över till en sådan ekonomi krävs det helt klart att statistiken från de olika tjänsterna blir klart mycket säkrare.

På vår topplista över "online-buzz" för svenska artister placerade sig Robyn som nummer ett förra veckan. Topplistan mäter ju musikanvändning på olika tjänster och lite annat smått och gott. Releasen av singeln Dancing On My Own i Storbritannien och USA verkar ha genererat rejält mycket uppmärksamhet.

Intresset ökade med hela 124 procent jämfört med veckan innan, totalt hade Robyn på sin MySpace, alla videos på YouTube och scrobblade lyssningar på Last.fm, 371 647 uppspelningar under veckan.

Men, intressant är samtidigt att hon bara hamnar på elfte plats när det gäller just antal uppspelningar på just dessa musiktjänster (Spotify är inte medräknat). Hon hamnar mellan Europe, på 336 925 uppspelningar, och Hammerfall som hade 381 139 uppspelningar.

I topp ligger som alltid, åtminstone sen vi började mätningarna, Basshunter med hela 2 423 207 uppspelningar under förra veckan. Mängd uppspelningar är intressant att analysera för de ger en indikation på vilka svenska artister som är mest populära på nätet, medan trenden snarare visar på hur intresset ökat i förhållande till artistens egen "generella" popularitet.

Med totalt 44 miljoner uppspelningar på YouTube, MySpace och last.fm är Robyn utan tvekan en av de största svenska artisterna online, närmare bestämt på femtonde plats, men det är långt kvar till ettan, densamme Basshunter med 402 459 073 uppspelningar...

Läste just den här artikeln om Facebook, och började fundera lite kring de tjänster vi idag använder oss av och deras framtid. Under början av nätets utveckling vande vi oss vid tanken att de nättjänster vi använde inom relativt snar framtid skulle bytas ut mot något annat, något nytt, något populärare, något bättre. Frågan är hur länge vi kommer att vara i den fasen, eller snarare, om vi kanske redan har nått nästa nivå av utveckling och konsolidering på den informationstekniska marknaden och därmed kommer att få leva med Google, Facebook och YouTube i många, många år till, på samma sätt som vi fortfarande lever med Ericsson, Volvo, ABB och många andra företag som bildades när den traditionella industrin "satte sig" i samhället i början av 1900-talet? Det borde finnas en likhet mellan framväxten av den traditionella industriella ekonomin och ekonomin kring informationsteknologi, och att de företag som under 10-talet befäst sin positioner kommer att behålla dem under lång tid.

Under den andra halvan av 1800-talet ökade, som jämförelse, intresset för träprodukter från Sverige till utlandet. Från början var träbranschen relativt ostrukturerad men efterhand började företagandet kring trä samlas och konsolideras. En restprodukt av bearbetningen av trä var spånet som man kunde göra mekanisk massa av och som kunde användas till att göra papper. Hela städer växte fram på grund av detta, t.ex. Sundsvall och Örnsköldsvik, men det tog några år där i början av 1900-talet innan de stora dominanterna tog plats på marknaden, t.ex. dagens Södra som bildades 1926 som Smålands Skogsförening, dagens Holmen, som från början hette Mo och Domsjö och där Frans Kempe och sonen Carl under första halvan av 1900-talet tog över ägandet av koncernen och tog företaget till nästa nivå. Kring 1830 fanns det i Sverige över 90 tillverkare av pappersprodukter, främst tillverkare av handpapper, idag finns det 43 pappersmassafabriker som producerar 12,5 miljoner ton papper varje år, men ett begränsat antal storägare.

Vid tiden runt omkring förra sekelskiftet hade vi ett antal kompetenta innovatörer i Sverige, Lars Magnus Ericsson, Gustaf de Laval, Sven Winqvist och Gustaf Dalén för att nämna några. Deras olika innovationer låg till grund för att det under några år i slutet av 1800-talet, och innan första världskriget bildades företag som LM Ericsson, AB Separator som blev Alva Laval, SKF och AGA som blev dominanter på marknaden. Förutom dessa företag grundades företag som ASEA (nuvarande ABB) och Atlas Diesel (Atlas Copco), som har fortsatt att vara dominanter i svensk industri. Men det tog några år där i början innan innovationerna som sådana gick över till att bli storföretag som sedan blev dominanter på marknaden. När de väl hade blivit det, fortsatte de att vara dominerande under hela 1900-talet ända fram till idag.

Perioden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skulle kunna jämföras med de första tio-femton åren av webben. En mängd innovationer gjordes, Google var ingalunda först med att skapa en sökfunktion för webben, men efter de där första tio åren och den ekonomiska kris som följde efter att många av de nya IT-bolagen kring sekelskiftet var extremt övervärderade på börserna runt om i världen, gick marknaden in i en ny fas kring 2002-2003, och samma utveckling som kunde synas i den vanliga industrin tycker jag har kunnat skönjas på nätet under de senaste åren.

Vi skulle mycket väl kunna vara förbi den där "vilda västern" och se att ett antal företag faktiskt har positionerat sig på ett sådant sätt att dessa nu kommer att hålla under många, många år framöver. Google kan mycket väl vara en dominerande aktör även 2050, men troligen med oerhört mycket mer avancerade tjänster och erbjudanden till sina kunder, liksom Facebook, YouTube, men för den delen också tjänster på den svenskspråkiga onlinemarknaden som Hemnet, Blocket, Hitta.se, Tradera, Tradedoubler, kanske t.o.m. en sån tjänst som Tasteline. Någonstans når dessa nya företag och tjänster en position på marknaden när de blir svåra att konkurrera ut, funktioner för omvärldsbevakning, utveckling, tillväxt blir en integrerad del av bolaget, vilket gör att man inom bolagen även kan driva innovation på ett bättre sätt än vad enskilda småföretag och innovatörer kan göra.

Jag säger inte att alla dessa tjänster kommer att finnas för all framtid, framtiden är hemskt lång, utan snarare att jag tror att vi är förbi den där första fasen och att vi troligen kommer att få leva med många av dagens nätdominanter under många år till på samma sätt som vi fortfarande har Holmen (MoDo), ABB, Ericsson, och många av de andra företagen som bildades under den förra riktigt stora samhällsomvandlingen. Spotify är absolut inte där än, men iTunes skulle kunna vara det, om innovationen fortsätter inom bolaget och man anpassar verksamheten efter marknaden, vilket just nu självklart innebär införandet av all-you-can-eat-streaming-on-demand.

20th Century Fox skickar varningar till administratörer för ett antal torrentsajter runt om i världen för att få dem att genast ta bort filmmanuset till “Water for Elephants”, som har börjat cirkulera online. Frågan är om det är ett marknadsföringsknep eller ett verkligt försök att få stopp på fildelningen av manuset? En nyhet som denna: “20th Century Fox film studio has sent takedown notices to a number of BitTorrent file-sharing site administrators, demanding they remove links to download copies of the script for "Water For Elephants," which recently began shooting.”, kan bara få en effekt, alla går hit, eller hit eller hit för att få veta vad det egentligen är som är så speciellt med den där filmen. Bra marknadsföring, även om jag är rätt övertygad om att de inte var syftet med varningarna.

Som forskare, författare och ibland lite debattör får man ibland utstå att kritiseras av människor som inte håller med om vad man säger eller skriver. Sällan blir dock kritiken så stor som när man, händelsevis, trots att man själv är fildelare, trots att man själv är med och utvecklar nästa generations fildelningsnätverk, trots att man är övertygad om att en legalisering av fildelningen är den enda vägen att gå, skriver eller säger något som utmanar den närmast drömlika världsbild som florerar hos en viss grupp av de som kallar sig pirater. Jag poängterar, "en viss grupp".

De flesta pirater jag träffat och diskuterat med, de flesta debattörer på området, samt de flesta författare och forskare som har en tendens att luta sig åt pirathållet, är ytterst intellektuella, smarta, vältaliga personer som har oerhört mycket viktigt att säga i samhället. Jag pratar inte om dem.

Jag pratar om en liten, liten klick människor i det där mellanskiktet, som varken har läst på eller bemödat sig om att lägga tillräckligt mycket tid på att forma sitt eget tänkande för att kunna se någon som helst form av helhet i utvecklingen. De som gärna slänger ur sig felstavade kommentarer på blogginlägg och artiklar, och som verkar älska att slänga ur sig personangrepp och floskelstinna (ofta felstavade, sa jag det?) upprepningar av för länge sedan förlegade synsätt. De som bloggar om sitt hat mot allt vad filmbransch, musikbransch, eller vad som helst annat som ingår i det man ibland kallar upplevelseindustrierna, heter. Tja, de hatar t.o.m. begreppet upplevelseindustri. Kanske för att de själva inte kommit på det.

Låt mig kalla dem emancipatoriska utopister.

För dem är internet någon form av drömvärld som ska hjälpa människan att transcendera till William Gibsons fantastiska cyberpunkverklighet (min första kärlek). För dem är Internet en lek, ett spel, något som sker någon annanstans, i en parallell verklighet, där man kan bete sig och göra precis som man vill. Lite som campingplatsen på Hultsfred. Fint så.

Men egentligen tror jag bara att de är nostalgiska.

De vill helst av helt att internets utveckling skulle ha stannat av någonstans strax innan Napster, när de fortfarande kunde känna sig som en del av en subkultur, som utvalda, speciella, med kunskaper som vanliga människor inte hade. Har man en gång fastnat i en drömvärld är det svårt att ta sig ur den. Jag vet själv, det tog ett tag. Men saker och ting har liksom hänt sen 90-talet.

Nätet har för länge sedan blivit navet i vårt moderna samhälle. Det är allas egendom, allas kunskaper, allas verk. Ni är inte speciella längre. Det är liksom dags att vakna upp. Internet är numera en del av allas våra liv, av vår gemensamma ekonomi, basen för det extrema informationssamhälle som vi steg för steg växer in i.

Företag lever, andas och växer på grund av internet. Människor hittar sina inkomster på att helt och hållet hantera information, bygga hemsidor, sälja banners, distribuera musik, skapa avancerade system och tekniska lösningar, hjälpa andra människor att kommunicera med varandra, tillgängliggöra recept, barnkläder, sneakers, livsmedel, konstig konst och sälja data. Yes, för den som klippar giffar på en webbyrå eller gör filmreportage på en nyhetstjänst eller hanterar annonser på Hemnet eller är chatsupport på Binero eller skyfflar bitar i musikformatspaketeringar på Phonofile är internet pretty god damn much for real. Ingen drömvärld.

Jag är tveksam till om gruppen jag pratar om överhuvudtaget försörjer sig på nätet.

Märkligt nog är det nämligen också bland dessa emancipatoriska utopister som det verkar finnas en fullständig ovilja att skapa kommersiella lösningar och ekonomiskt hållbara företag på, för, i, av nätet. Förmodligen behöver de inte det eftersom de har sin försörjning på annat sätt.

Men för de människor som skapat sin sysselsättning på att flytta, hantera, skapa och bearbeta information, som t.ex. jag, ter det sig mycket märkligt att den där gruppen okunniga pirater (aldrig de kunniga och nyanserade, bara den där lilla klicken av ytterst okunniga glappkäftar) hela tiden uttalar sig, trots att de varken kan något, eller vill kunna något. En form av DIY för icke pålästa drömmare. Egentligen en fet ful vaselinfläck på linsen på den kikare som kallas piratrörelsen.

Jag tar gärna debatten när som helst, hur som helst, var som helst, men kom inte och försök sätta mig på plats kring något som jag vet bättre än du. Det vore som att utmana Michael Jordan i basketbollsdunk, varande 1,60 lång med för korta armar. Eller som att utmana Tiger Woods i att slå långa drivar efter att ha toppat några bollar på rangen en eftermiddag.

Jag säger inte att de som hamnar i den motsatta ringhörnan, vissa personer i musikindustrin eller filmbranschen, är speciellt mycket bättre. Det finns lika mycket okunskap och fullständig ignorans över vad internet gör med samhället bland alldeles för många även där.

Men ibland blir jag tröttsamt besviken på att de som kommer från samma bakgrund som jag, som liksom jag fildelar och älskar den spännande fas vi just nu befinner oss i, inte bemödar sig om att läsa på lite innan de kastar skit på måfå.

Känner du igen dig? Jag skrev det här till just dig. Men visst. Prata på. Kom tillbaka om trettio år så får vi se vem av oss som lyckats försörja sig tack vare nätet.

Om någon undrar så var det den här artikeln som ledde till en liten privat dialog som gjorde mig lite lätt trött. Gäsp.

I USA har en domstol tagit ett viktigt beslut att det inte ska gå att patentera mänskliga gener. Hur sjukt det än låter har just upptäckter av gener för specifika sjukdomar patenterats i 20 års tid i USA och det finns över 4 000 sådana patent. Det här beslutet gäller specifikt två gener som identifierats vara viktiga i samband med utvecklandet av bröstcancer.

I en artikel i GP idag säger Håkan Olsson: "Frågan är vem som har rätt att kommersialisera något som naturen har skapat".

Kan inte låta bli att härleda det här till upphovsrättens område, eftersom patenträtt och upphovsrätt har liknande funktioner inom immaterialrätten. Skulle man kunna tänka sig att alla upphovsmän som i otaliga intervjuer menar att "låten kommer till dem", på närmast magiska vägar, därmed inte kan upphovsrättsskydda "sina" verk eftersom det är "något som naturen har skapat"?

Tänker på Isobel Hadely-Kamptz's kapitel "På jättars axlar" i antologin Gratis. Hon skriver:

"De individer vi tror att vi är går inte att på ett meningsfullt sätt skilja från yttre intryck. Våra hjärnor formas i så intensivt samspel med omvärlden att det inte går att säga vad som kommer inifrån och vad som kommer utifrån. Hela den cartesianska idén om jaget blir barock när det i realiteten inte finns något jag bortom en ständigt nätverkande hjärna. Internet förstärker endast den neurologiska kollektivismen och ger denna en synlig och konkret innebörd. I filosofisk mening borde därför idén om den enskilda upphovsmannen ses som en historisk kuriositet att ställa invid tanken om själens boning i tallkottkörteln."

Vi släpper snart The Ark´s nya sajt på www.thearkworld.com. Efter massor av roligt arbete de senaste månaderna tillsammans med bandet och management och alla andra runt omkring känns det extremt kul att få släppa sajten nu, och det är extra roligt med just det här projektet eftersom In Full Regalia kommer att släppas på ett väldigt annorlunda sätt om ungefär en månad, som ett magasin på 100 sidor där albumet helt enkelt följer med.

Sedan vi drog igång verksamheten i TrendMaze förra sommaren har vi ju jobbat nära några svenska artister när det gäller digital distribution och webben. Först ut var Erik Hassle, som vi fortfarande jobbar nära med, egentligen med allt som har med webben och sociala medier att göra. När vi började med Hassle (vilket jag och Sebben egentligen gjorde redan innan vi drog igång TrendMaze) ville vi göra något nyskapande som byggde på det faktum att Hassle som artist i mycket hög grad vuxit fram på grund av fansens eget spridande av musiken, en faktor som i många fall har ogillats av olika aktörer i musikindustrin eftersom det har varit svårt att hitta intäkter kring den decentraliserade spridningen.

Samtidigt är detta själva drivkraften i de “nya” medierna, det faktum att tusentals människor själva är med och “skapar” artistskapet, kändisskapet och kontexten kring musiken. I grunden är det inget annorlunda jämfört med hur det alltid har varit, det har alltid varit de närmaste vännerna, familjen, arbetskamraterna, skolkompisarna som har spridit informationen och memerna kring musik och artister, men med fildelning och sociala medier har den viktigaste spridningsfunktionen fullständigt exploderat. Idag är en artist lika mycket en “webb-artist” som en TV-artist, live-artist, skivartist, musikartist eller något annat. Ett artistskap kan inte bara “återspeglas “ online, det måste också utvecklas och skapas online. Webben är inte längre bara en marknadsföringskanal, det var länge sen hemsidor fungerade som en broschyr, det är en kompletterande verklighet där image, budskap, storytelling och framförande skapas TILLSAMMANS med fansen, som en kollektiv kulturell upplevelse. 

Jag tror vi var relativt tidiga med att tänka så här i den svenska musikbranschen, men jag tycker att trenden har spridit sig med raketfart under det senaste året. Mängder av artister har byggt om, eller håller på att bygga om sina sajter till att bli sociala upplevelser där relationen med artisterna och andra fans är av central betydelse (vill man var lite buzzig kan man kalla det för A2F, F2A och F2F-relationer :). Jag har ofta kallat det som att artistsajten blir en “hubb” som samlar in allt som händer kring en artist på nätet och gör det möjligt för alla som gillar artisten att vara deltagande, snarare än bara betraktande.

Samtidigt bygger ju ett artistskap alltid på att artisten måste ha något som är unikt, något som känns “larger than life” och som kittlar oss, endera musikaliskt, personlighetsmässigt eller på något annat sätt, något som vi vanliga döda helt enkelt inte klarar av att göra. De sociala medierna och de senaste årens tekniska utveckling av webben gör det mer spännande än någonsin att utveckla det där unika hos artister tillsammans med fansen. Den grundtesen har vi haft med oss när vi byggt webbplatser åt Erik Hassle, Agnes, Le Kid och också nu när vi har gjort The Ark´s sajt. Nu ser vi fram emot releasen av magasinet/albumet, 26 april. Håll utkik!