Under Hultsfredsfestivalen var vi ett gäng på ca 20 personer som deltog i ett seminarium arrangerat av Media Mötesplats Malmö tillsammans med Rock City i Hultsfred. Tanken med seminariet var att samla representanter från ett flertal olika mediebranscher som allesammans påverkas av den rådande teknikutvecklingen för att se om vi kunde lära oss något av varandras erfarenheter.
Johanna Ögren från Bokhora.se skrev igår ett inlägg i den bloggstafett som Media Mötesplats Malmö dragit igång efter seminariet. Hon funderar kring vad som händer efter att all musik, film och litteratur finns tillgänglig vart som helst, när som helst. Bakgrunden är att Mark Dennis från Sony Music ställde precis den frågan under seminariet.
Precis som Johanna tror jag att bokbranschen står inför ett skifte lika stort som musikindustrins, och det finns stora möjligheter (möjligheter alltså, inte risker) att den decentraliserade spridningen av innehåll via fildelningsnätverk kommer att vara lika betydelsefull för utvecklingen i den branschen.
Redan idag går det att hämta tusentals eböcker paketerade som torrenter från nätverken, och de nya ebokläsarna är otroligt effektiva och användarvänliga. Det är en baggis att ladda ned stora samlingar med böcker inom en viss genre och föra över filerna till en läsare som sedan går att ta med sig överallt. Dessutom består böcker av klart mycket mindre data än film och musik om de distribueras i rena textformat vilket gör att paket i storleksordningen 10-20 gigabyte kan innehålla oerhört många böcker.
Jag tror dock att den decentraliserade spridningen via fildelningsnätverk huvudsakligen tvingar fram nya affärsmodeller inom de etablerade branscherna snarare än att den i sig självt blir den dominerande modellen, ungefär som vi idag ser att den nya generationens musiktjänster appellerar till de beteenden och behov som skapats av fildelningen.
Men vad händer EFTER "tillgänglighetsparadigmet"?
Självklart hör svaret på den frågan ihop med hur andra delar av samhället kommer att utvecklas under de kommande åren. Vi befinner oss just nu i ett skifte som verkar vara mycket större än vi tidigare kunnat ana, som påverkar finansiella system, politiska processer och partistrukturer, produktion och distribution av kulturella uttryck liksom infrastrukturerna för vår mellanmänskliga kommunikation.
Jag tror att vi kommer att se en palett av affärsmodeller, eller en “long tail” av affärsmodeller anpassade till våra enskilda behov, framför allt anpassade till vad vi just precis för stunden är villiga att betala för. Jag tror att dessa prismodeller och erbjudanden kommer att skapas automatiskt i takt med att den nya generationens webbapplikationer och den “intelligenta webben” utvecklas, d.v.s. tjänsterna kommer att anpassa sig efter oss genom att lära sig våra beteenden och erbjuda precis det vi är villiga att betala för “idag”, men kanske inte imorgon.
Ponera följande scenario:
Om 10 år går jag in på framtidens CDON.com. Med mig har jag ett digitalt “visitkort” som i praktiken är en intelligent analys av den musik jag gillar (baserat på spellistor, lyssningshistorik o.s.v., som för övrigt inte ligger lokalt om några år utan ute i molnet), vilka sajter jag oftast besöker, vilka filmer jag tycker om, men inte bara det utan även en analys av HUR jag lyssnar och tittar, d.v.s. när på dygnet, hur länge, lyssningsmönster etc. Tjänsten anpassas automatiskt efter denna metadata och presenterar för mig ett antal unika prismodeller och erbjudanden, det kan vara bundlingar med fysiska produkter, modeller baserade på mängd eller tid, genrebaserade, relationsbaserade till specifika artister eller varför inte relaterade till politiska åsikter och annan identifierad personspecifik information (AI tänker: “Daniel har just skrivit om TPB på sin blogg, därför presenterar jag en liten ruta med en spellista innehållandes all musik som lanserades genom TPB när det begav sig, för 11 kronor, med betalning genom SMS eftersom det är det han använder mest”), miljöaspekter, religion, kort sagt erbjudanden som systemen har identifierat som de för mig allra mest attraktiva för stunden.
Impulsköpet 2.0, baserat på en automatiserad analys av den gemensamma informationsinfrastruktur som finns mellan alla de apparater jag använder för att konsumera/prosumera kulturartefakter.
Under den senaste tiden har jag kanske tittat mycket på sf (nu gör jag i.o.f.s. det jämt så det är inte så svårt att identifiera…), jag har lyssnat mycket på grunge (vilket inte heller är speciellt överraskande) men samtidigt har jag läst 15 böcker av Mickey Spillane i min ebokläsare, böcker som jag fått mig tillskickade automatiskt från Google Books genom framtidens NetVibes där jag har en applikation som automatiskt identifierat att det är just precis den här sommaren jag ska läsa gamla dåliga deckare på semestern. Dessutom har jag tydligen besökt väldigt många blogginlägg om The Killers på slutet, jag har använt min mikroblogg från min mobiltelefon ovanligt mycket och jag har alldeles uppenbart varit ute och rest mycket eftersom mina positioner har reggats på framtidens Loci Loci.
Sammantaget gör den stora mängden data om mig, som jag tar med mig inte som en “fil” utan snarare som parametrar inbäddade i min onlineidentitet, att CDON automagiskt förvandlas till en mer eller mindre personlig exponeringsyta med förhoppningsvis precis de prismodeller och erbjudanden som jag är intresserad av just för stunden. Impulsköpet taget till en helt ny nivå.
Låter det som övervakning? Absolut. Integritetskränkande? Javisst. Välkommen till framtiden.
Låt mig få elaborera.
Integritet är något plastiskt, det är något ständigt föränderligt. Det är uppenbart att synen på vår egen integritet har förändrats fundamentalt under de senaste åren. Vi märker det tydligast när vi talar med personer som inte använder Facebook, som vägrar twittra eller blogga eftersom de inte vill lämna ut sina privatliv. Det är lätt att uppfatta dem som helt enkelt lite dumma och teknikfientliga när de förklarar att de inte vill bli taggade av vem som helst, men några av mina absolut mest teknikkunniga vänner vägrar, alltså VÄGRAR, använda Facebook helt enkelt därför att deras syn på integritet är annorlunda än min. Eller snarare, deras syn på integritet är fortfarande densamma som jag själv hade för tio år sen.
Jag tror att det är utvecklingen av den nya generationens sociala medier som på sikt kommer att förändra, inte huvudsakligen kanske lagstiftningar och regelverk, utan vår egen syn på personlig integritet. Vi kommer troligen successivt att acceptera en mer eller mindre transparent insyn i våra liv, våra beteenden, våra vanor och våra åsikter som sedan används av framtidens tjänster för att på ett intelligent sätt anpassa sig till just vår köpnerv, just för stunden. Det skulle nämligen kunna höra ihop med en potentiellt mycket större trend, eller drivkraft, som informationsteknologierna verkar skapa, d.v.s. framväxten av en modell för självbilder som inte baseras på “det hudomslutna jaget” (Russel P. 1984).
De sociala länkarna mellan oss som individer stärks för varje år som informationsteknikerna utvecklas. Vi lever idag våra liv som delar av kollektiva komplexa informationssystem. Vad är privat och vad är publikt i en verklighet där vi skapar våra identiteter som mönster ovanpå det informationsflöde som existerar online? Det hudomslutna jaget tappar successivt sin betydelse som självbild när våra tankar och vårt skapande existerar i en kollektiv informationskontext.
Kan det helt enkelt vara så att vi människor, och därmed infrastrukturen för vårt samhälle, håller på att förändras så fundamentalt på grund av teknikutvecklingen att vi faktiskt är på väg att skapa nya kollektiva medvetandefunktioner med en helt förändrad syn på såväl jaget som överjaget (i freudiansk terminologi)? Vad innebär detta när vi om 15-20 år (eller 30 år, eller 50 år) med stor sannolikhet kommer att se en helt ny uppsättning människa-maskin-interface?
Stora frågor.
För vad är egentligen en människa? En bärare av information. En behållare av genetisk information, ett mönster i universum, som växt fram genom kopiering under tiotusentals år för att just precis idag befinna sig i en informations- och demokratiteknologisk revolution. Med risk för att bli överflummig, kan det t.o.m. vara så att vi i James Gardners anda mer eller mindre är tvingade att genomgå övergången från det hudomslutna jaget till det kollektiva gemensamma medvetandet eftersom det är en evolutionär process som vår del av universum måste gå igenom?
Jag känner att det är nu jag ska backa hem… Lite i alla fall. För att svara på Johanna Ögrens frågeställning.
Svaret på frågan “Vad händer efter att allt finns tillgängligt?”, skulle kunna vara att vi till en början inom kultur- och mediebranscherna troligen kommer att gå från det enskilda exemplaret, kopian som den huvudsakliga intäktskällan, till “användning” som modell för intäkter, ungefär som vi betalar för mängden elektricitet idag samt en övergång till personligt anpassade abonnemangs- och prenumerationsmodeller. Kusek & Leonhard (2005) utvecklar den här tanken när de beskriver hur musikindustrin befinner sig i skiftet från att vara en produktbaserad bransch till att bli en tjänstebaserad. De citerar David Bowies uttalande i New York Times från 2002: "The absolute transformation of everything that we ever thought about music will take place within 10 years, and nothing is going to be able to stop it. I see absolutely no point in pretending that it's not going to happen. I'm fully confident that copyright, for instance, will no longer exist in 10 years, and authorship and intellectual property is in for such a bashing. Music itself is going to become like running water or electricity."
Till en början tror jag att tillgänglighetsparadigmet innebär att vi successivt går mot all-you-can-eat-modellerdär vi betalar en summa pengar i månaden för att få använda hur mycket musik eller film vi vill. Just nu verkar den modellen vara mest intressant. Avräkningsmodeller och nya fördelningsnycklar för sådana kollektiva intäkter blir allt viktigare, och jag tror att det kommer att tvinga fram en ökad transparens i branschsystemen.
Men, EFTER allt, kommer helt enkelt mer.
För, om det är något historien har lärt oss är det att den tar liksom inte slut, det kommer alltid mer… Det är bara definitionen av det där “mer” som förändras med tiden.
Efter “allt” betalar vi kanske inte för musiken eller boken eller filmen per se, utan för värden som vi idag har svårt att kunna förutse. Så länge prismodeller och erbjudanden stämmer överens med kundens bild av vad produkten eller tjänsten är värd är jag dock övertygad om att vi kommer att ha en fungerande kulturell ekonomi.
Och man får aldrig undervärdera betydelsen av människors impulsiva betalningsvilja för saker som känns viktiga just för stunden. Den “digitala impulsekonomin” blir kanske upphovsrättens räddning.
Med dessa små tankar lämnar jag över stafettpinnen till professor Bo Reimer på Malmö Högskola.
Prenumerera