Fler och fler detaljer avslöjas kring det nya Pirate Bay. Idag avslöjas t.ex. att jeans och nappar är tänkt att bli nya intäktskällor för tjänsten parallellt med införandet av medlemsabonnemang och B2B-lösningar för lagringsutrymme och effektivare dataöverföring. Tidigare i veckan meddelades också att STIM för samtal med TPB, det är branschkändisen Lunkan som jobbar med att få fram överenskommelserna med de olika delarna av musikbranschen.

Så, kommer det här verkligen att funka?

Nja, först kanske man måste definiera vem det ska funka för. Vi har trots allt en mängd olika aktörer som ska ingå i det potentiella ekosystemet kring den nya tjänsten. Filmbolagen för de stora filmkatalogerna, skivbolagen, både majors och indies för de stora musikkatalogerna, bokförlagen, dataspelsföretagen och förutom dessa branschaktörer också en uppsjö av utövare och dess företrädande organisationer i olika former, författare, låtskrivare, musiker, skådespelare o.s.v. Pandeya hoppas att kunna ha klart de nödvändiga avtalen inom två år, vilket är en mer nykter bild än den bild som presenterats tidigare där det stundom låtit som att branscherna skulle vara med på tåget redan i höst.  

Men, i allt det här tycker jag att man ibland glömmer bort den absolut viktigaste aktören som det måste funka för. Användarna. Peererna. Människorna. Alltså, de som i nätekonomin sitter på den stora makten.

Kommer verkligen användare som marty70, spotted_jackal och TOZ00N bry sig ett jota om att betala för ett medlemskap? Eller köpa nappar och jeans? Kommer verkligen den stora massan börja betala för TPB när det fortfarande tycks vara svårt att få in 99-kronorsprenumeranter till Spotify? Tillåt mig i alla fall visa ett litet tvivel. Eller ett “den som lever får se”, kanske.

Jag är självklart positiv till att det här experimentet genomförs, mycket positiv t.o.m. Bara det faktum att musikindustrin har mött det hela på ett så öppet och intresserat sätt tycker jag visar på stora möjligheter inför nya framtida innehållstjänster. Kanske är jag lite mer tveksam till de stora filmbolagens reaktioner, om de överhuvudtaget kommer att sätta sig vid förhandlingsbordet inom den närmaste framtiden. Men ATT det försöks göras tror jag är en viktig dörröppnare.

Trots det, den tid det kommer att ta för att få alla avtal i hamn slåss mot användarnas uppfattningar och intressen för tjänsten. Vid något tillfälle kommer ett “bryt” att behöva ske, d.v.s. när den nuvarande, fortfarande i huvudsak av illegalt upplagt material levande tjänsten, måste gå över i det legala systemet. Vad händer då?

Jag tror att om det glappet blir för stort, om inte tillräckligt mycket material finns på nya TPB, om inte det invanda beteendet som uppkommit som en del av tillgänglighetsparadigmet tillgodoses, kommer användarna att svika även om det finns gott om kapital, god vilja från branscherna och ett (än så länge) mycket starkt varumärke. För, det är trots allt användarna som bestämmer. Det är användarna som har makten.

Den senaste tidens diskussioner kring Spotify är värda några kommentarer. Det började med "avslöjandet" att skivbolagen är delägare i bolaget och fortsatte sedan med Magnus Ugglas blogginlägg förra veckan, ett blogginlägg som uppmärksammades av många svenska medier.

För det första tycker jag det är anmärkningsvärt att alla medier missar att det inte alls är bara de stora fyra skivbolagen som är delägare i tjänsten, utan att även de små bolagen har en andel genom samarbetsorganet Merlin. Organisationen bildades för ett par år sedan med syftet att företräda alla små musikbolag när det gäller digital distribution. Målet är att kunna vara en effektiv förhandlingspart gentemot de stora musiktjänsterna. Hur delägarskapet i Spotify är tänkt att användas/fördelas ner i indieleden har jag ingen aning om, men jag tycker ändå det är viktigt att poängtera att även den delen av skivbolagsbranschen finns med.

Att skivbolagen, både de små och stora, är delägare i Spotify är inget konstigt. Det är snarare fullständigt naturligt och en modell som jag tror vi kommer att få se mycket mer av framöver.

Skälet bakom delägarskapet är självklart att man som musikägare vill vara med och påverka hur den "nya musikindustrin" ska formas. Att Spotify bjöd in både majors och indies, eller kanske snarare att både majors och indies fick sina krav tillgodosedda, tycker jag är mycket positivt och något som alla andra tjänster borde lära sig av.

En självklar sak att komma ihåg är naturligtvis att det värde som bolaget nu besitter och som styr värdet av delägarnas aktieposter, egentligen bara är av virtuell, fiktiv natur så länge man inte bestämmer sig för att casha in sin andel. För många i allmänheten låter det ungefär som att skivbolagen nu har fått in hundratals miljoner i kassan som sedan inte fördelas till artisterna, vilket naturligtvis inte är fallet. Än. Om däremot ett bolag skulle sälja av sina aktier till ett högt värde, uppstår frågor kring vad pengarna kommer att användas till. Fördelas till artisterna? Användas till nya produktioner och utgivningar? Investeras i nya tjänster? Rädda dåliga ekonomiska resultat i kärnverksamheten? I grunden ifrågasätts den avtalsstruktur och ansvarsuppdelning som rått mellan utövare och bolag.

Jag har tidigare förespråkat en ökad transparens i musikbranschen. Kanske framför allt för att vi befinner oss i en otroligt infekterad offentlig diskussion kring hur hela branschen och upphovsrättssystemet är utformat, och det är nödvändigt med fördjupad kunskap för att kunna skapa något nytt. Därför tror jag det är jätteviktigt att man bemöter det här med att förklara hur de olika delarna i branschen tänker och arbetar.

Självklart förstår jag att en del artister reagerar negativt och tycker att de blir utnyttjade när de pengar de får är på nivåer som är otroligt låga. Samtidigt måste man komma ihåg att det bara är ca tio månader sedan Spotify lanserades så att allmänheten kunde börja ta del av tjänsten. Alla stora onlinetjänster har en startsträcka på ett par, tre år innan modellen har satt sig och användandet har nått några nivåer, Google, Facebook, MySpace, YouTube, iTunes Store o.s.v. och jag tycker det är viktigt att nu ha lite tålamod och tänka långsiktigt.

Det råder ingen tvekan om att Spotifys modell har tagits emot oerhört positivt av användarna. Det är den första musiktjänsten i Sverige som har lyckats få in en stor mängd människor i det legala monetära upphovsrättssystemet. Även om det än så länge inte finns några riktigt stora studier på hur mycket den illegala kopieringen har minskat i Sverige på grund av Spotify, råder det ingen tvekan om att många har gått över från att använda olika fildelningsnätverk till att använda tjänsten.

Intäkterna för digital musik har ökat markant under det första halvåret 2009, och Spotify har helt klart haft en stor inverkan. Istället för att lägga skulden på dem tycker jag man bör se helheten och konstatera att den gamla branschstrukturen och funktionaliteten behöver förändras. Vi håller trots allt på att försöka bygga en ny musikbransch som ska stämma bättre överens med den tekniska verklighet som de flesta lever i.

1. Tänk långsiktigt. Ha tålamod, och låt de som är experter på att skapa tjänster på nätet få tid på sig för att se om den här modellen faktiskt kan vara grunden till en helt ny musikindustriell struktur. Gäller både artister och andra branschaktörer.
   
2. Skapa transparenta, tydliga och framför allt rättvisa avräkningsfunktioner så att utövare och låtskrivare, och för den delen allmänheten, kan få en bra bild över hur det ser ut. I de flesta branscher är inte det här något krav, men med tanke på hur infekterad och polariserad den här debatten är tycker jag nästan det är företagens samhällsansvar att påvisa hur det ser ut.
   
3. Beskriv ett antal ekonomiska scenarion för framtiden, så att artister och mindre bolag kan få en känsla för vilken sorts intäkter vi egentligen pratar om i en situation när Spotify, eller liknande tjänster, går för full motor om ett par år. Det är farligt, och kan uppfattas som löften, men om man inte gör det tror jag man riskerar att få "katalogtorka" på Spotify och därmed kommer tjänsten i värsta fall dö ut.
   
4. Gör det möjligt för användare att själva påverka prissättningen och på vilket sätt man vill betala för musiken. Jag tror det finns en mängd nya sätt att ta betalt för i det jag har kallat "impulsekonomin", vi har bara inte hitta köpviljorna hos musiklyssnarna ännu.

Sen kan jag tycka att användandet av ord som "våldtäkt" och "rövknulla" i debatten bör kritiseras rätt hårt. Även om Uggla i både sitt artistskap och på sin blogg ständigt når nya höjder för fjortiskulturens konstform, kan man fundera på vilka signaler det sänder när det är den sortens terminologi som väcker den största uppmärksamheten i debatten...

En studie från det brittiska upphovsrättsällskapet PRS visar att de totala intäkterna för musikindustrin i UK, d.v.s. samtliga delar, live, inspelad musik, rättigheter etc., ökade med 4,7% under år 2008. Bakom studien står bl.a. Will Page, chefsekonom på PRS, som räknat samman alla de olika musikområden där konsumenter lägger pengar, även sponsor- och reklamintäkter.

På KTH har det gjorts en liknande studie, en av våra studenter, Markus Larsson, gjorde sitt examensarbete med att analysera branschstatistik för åren 1998 - 2008. Uppsatsen har den något korta titeln “Förhållandet mellan CD-försäljning, digital musikförsäljning, framföranderättigheter, privatkopieringsersättning och konsertintäkter” och Markus kommer fram till slutsatsen att det i Sverige är ganska svårt att få exakta siffror på det sättet som Page t.ex. gör för UK, men att det baserat på de siffror som ändå finns är svårt att föra i bevis att ökade konsertintäkter har inneburit en kompensation för nedgången i musikförsäljning för artister, något som det vurmats mycket för i massmedia. Uppsatsen kommer troligen att publiceras här i början av hösten.

STIM gick också ut nyligen och ifrågasatte synen att ett ökat antal konserter och ökade intäkter kompenserar för den minskade musikförsäljningen. STIM´s statistik för levande musik är egentligen den enda tillförlitliga vi har i Sverige för att förstå liveintäkterna.

Tyvärr innebär situationen med ett ökat utbud på spelställen och festivaler också att små och medelstora artister får mindre gager än tidigare eftersom konkurrensen är så hård. De flesta skulle bli mycket förvånade om de fick veta vad ganska stora och kända svenska band får i gage för en spelning på en svensk festival. Efter omkostnader, resor, skatter kvarstår en löneutbetalning till den enskilde bandmedlemmen som är skrattretande.

Det kommer dock att bli mycket intressant att summera intäkterna för den svenska musikindustrin som helhet år 2009. Under första halvåret såg vi en ökning på intäkter för inspelad musik på 14%, den första ökningen på 8 år. Den digitala försäljningen var 57 miljoner SEK för jan – jun 2009, att jämföra med 70 miljoner totalt för helåret 2008, så vi bör kunna förvänta oss en rejäl ökning i år. Dessutom har vi en enorm festival- och konsertsommar, med rekordsiffror på många ställen. Även om Hultsfred gick dåligt ekonomiskt, höll man sig trots allt på en liknande siffra som de senaste åren när det gäller antalet sålda biljetter, och jag skulle nog vilja hävda att vi kommer att se en 20 – 30% ökning i de totala festivalintäkterna i Sverige under det här året om de återstående festivalerna lyckas på samma sätt som de andra. Det är fullt troligt att 2009 kommer att kunna summeras som ett mycket bra år för den svenska musikbranschen. Frågan är bara om det är början på en trend, eller om det helt enkelt varit ett ovanligt gynnsamt år.

I ett tal tidigare i juli pekade EU-kommissionären Vivian Reding på de problem som finns för att skapa en gemensam marknad för digitalt innehåll i Europa. Licensieringsproblemen är uppenbara, inte enbart i musikindustrin utan även i filmbranschen, och påtryckningarna från politiker mot branscherna att hantera de traditionella licensieringsstrukturerna internt verkar bli allt tuffare. Hela problemet handlar i grunden om övergången från det lokala och fysiska till det globala och virtualiserade där de geografiska landsgränserna inte har samma betydelse som tidigare, där företag som tidigare haft affärsmodeller som byggt på försäljning av fysiska exemplar med kontroll på värdekedjan i distributionsledet nu måste tänka global tillgänglighet för att kunna konkurrera med den decentraliserade gratisdistributionen, och det är först när tillgången förenklas genom globala, eller åtminstone paneuropeiska licenser som jag tror att en ny generation innehållstjänster kommer att kunna vinna mark.

Reding sade bl.a. följande i sitt tal: “To make it easier and more attractive to access digital content, wherever produced in Europe. The availability of attractive content that appeals to European viewers, listeners and readers will be decisive in driving further the take-up of high-speed broadband internet. It is therefore regrettable that we currently have an extremely polarised debate on the matter: While many right holders insist that every unauthorised download from the internet is a violation of intellectual property rights and therefore illegal or even criminal, others stress that access to the internet is a crucial fundamental right. Let me be clear on this: Both sides are right. The drama is that after long and often fruitless battles, both camps have now dug themselves in their positions, without any signs of opening from either side.”