Var just med på IPFI´s presskonferens för den nya rapporten om den digitala utvecklingen för inspelad musik globalt. Har skrivit en artikel om det på musikindustrin.se. 

Fick rapporten redan igår, och efter att ha läst den och lyssnat på presentationen slås jag framför allt av vilka otroliga skillnader det är på de olika marknaderna. Det är helt omöjligt att prata om en homogen musikindustri längre, t.o.m. när man bara tittar på den del av branschen som jobbar med inspelad musik och inte ens tar med live, collecting och förlagsdelen. Om man jämför t.ex. Japan, Spanien, Sverige och USA så ser det otroligt olika ut, både intäktsmässigt, regulatoriskt och även beteendemässigt hos musiklyssnarna.

Om det är något som de digitala medierna har gjort så är det att diversifiera affärsmodellerna kraftigt. En fråga som jag ville ställa, men inte fick tid för, var hur skillnaderna ser ut mellan indie och major, om intäktsökningen är jämt fördelad eller om det huvudsakligen är de stora skivbolagen som drar nytta av utvecklingen.

I rapporten framhålls Beyoncé som ett exempel på hur många olika format som musiken nu måste finnas tillgänglig i, hela 260 olika versioner av albumet har releasats (alla med egna ISRC-koder så klart, en liten notis). Alla bolag kan omöjligt ha resurserna eller kunskaperna för att kunna synas och finnas med på alla de sätt som är nödvändiga för att nå ut, och frågan blir därför hur indies på bästa sätt ska kunna hänga med i den här utvecklingen som dels kräver en kompetenshöjning kring digital distribution, men också strukturer och värdekedjor som gör att indies inte tappar intäkter på en massa mellanled. Det här är nog något vi kommer att diskutera på mitt seminarium på Manifest nästa fredag.

En annan sak som jag noterade var hur otroligt hårt Kennedy fortfarande slår mot ISP-erna. Han sade att inte en enda ISP i hela världen på riktigt har samarbetat med musikindustrin för att sätta stopp för den illegala nedladdningen. Jag hade velat haft lite tid för att diskutera nivåerna på “graduated response”-mekanismerna, men det var några sköna journalister från Brasilien och Mexico som ställde några andra spännande frågor istället.

Rapporten finns för övrigt att ladda ner på www.ifpi.org nu.

Så har då siffrorna för 2009 års intäkter för inspelad musik kommit, och de visar en intressant ökning både när det gäller CD och när det gäller digital distribution jämfört med 2008. Mängdmässigt ökade den fysiska skivförsäljningen med hela 7,6 procent jämfört med 2008, med en total på 15,8 miljoner sålda skivor. Det kan t.ex. jämföras med år 2002 då det såldes 28 miljoner exemplar, d.v.s. ökningen under 2009 är väl snarare en "stabilisering" av försäljningen i relation till 2006, 2007 och 2008.

Att CD-försäljningen ökar i år kan bero på flera orsaker:

1) Det har släppts ny musik som passar de målgrupper som fortfarande köper skivor bra. Formatet kan vara starkare än vad många trott, det finns fortfarande stora köpstarka grupper i Sverige som vill ha musik på skiva.

2) Det har släppts bra paketeringar av musik i form av samlingar och boxar som lämpar sig bra för de riktigt hängivna fansen av vissa artister, ett flertal sådana dyrare boxar verkar ha sålt bra under året.

3) Priset för vanliga CD-skivor har fortsatt att sjunka. 2009 fick skivbolagen i genomsnitt 43,6 kronor för varje såld skiva, år 2002 fick de 55,7 kronor, icke justerat mot konsumentprisindex. Dessutom får man komma ihåg att stora delar av skivförsäljningen sker över nätet med kraftigt reducerade priser ut mot kund jämfört den traditionella försäljningen i skivbutik. De som hävdar att CD-skivor fortfarande kostar 189 kronor har helt enkelt fel, priserna har sjunkit oerhört mycket, i många fall halverats.

4) När den allmänna ekonomin går ner i samhället tenderar man kanske att köpa billigare presenter vid högtider, födelsedagar etc. Istället för att köpa en ny iPod, eller en mobiltelefon eller dataspel eller andra dyrare produkter köper man kanske istället billigare saker som t.ex. en CD-skiva för 99 kronor eller en bok för 69 kronor.

Dessa möjliga orsaker gäller alltså specifikt försäljningsökningen av fysiska musikprodukter.

När det sedan gäller den stora uppgång som digital distribution haft, hela 98,6 procent totalt sett jämfört med 2008, och hela 438 procent (!) när det gäller streamad musik, så har det självklart oerhört mycket att göra med Spotify. Men även intäkterna för a la carte försäljning från t.ex. iTunes har ökat under året.

Jag tror inte att införandet av IPRED har haft någon enormt stor påverkan när det gäller uppgången av just den fysiska försäljningen. Jag har svårt att se att en stor grupp av digitala musikanvändare som tidigare laddade ner från fildelningsnätverk helt plötsligt skulle ta ett steg tillbaka formatmässigt, och börja köpa plastprodukter. Jag kan ha fel, men jag har svårt att se det, åtminstone i någon större omfattning.

Däremot tror jag att IPRED haft en mycket stor påverkan på det digitala musikanvändandet. Minskningen av nedladdning av musik från fildelningsnätverk började redan 2008 (Mediavision), troligen i rätt hög grad på grund av Spotify, och i våras är det troligt att många av de verkligt aktiva nedladdarna av musik från fildelningsnätverken valde att hoppa över till Spotify och mp3-streaming på webben när IPRED infördes och TPB-rättegången rullade.

Ett av de största "bevisen" för minskad fildelning var den minskning i datatrafik vi såg i april (Netnod), när IPRED infördes. Men den tror jag främst är relaterad till film och spel. Det går ca femton album på en vanlig DivX-kodad film, datatrafikmässigt, och en nedgång i nedladdningen av film  från fildelningsnätverk får självklart en stor effekt. Jag tror det främst var den vi såg i våras, datatrafikmässigt.

Att hitta någon exakt korrelation mellan IPRED, minskad illegal nedladdning av musik, Spotify och ökad musikförsäljning är svår, men det är ändå värt att notera att 2009 alltså var det första året då ett flertal studier (t.ex. Svenskarna och Internet och SVF´s undersökning ) direkt påvisade en nedgång i användandet av fildelningsnätverk.

2009 är samtidigt det första året som musikförsäljningen går upp sedan användningen av fildelningsnätverk slog igenom på allvar under de första åren av 2000-talet. Ett år gör ingen trend, och därför ska det bli intressant att se hur 2010 utvecklar sig. Men sett utifrån är det allt lite anmärkningsvärt.

I mitt avhandlingsarbete har jag gått igenom ett fyrtiotal studier som behandlat korrelationen mellan fildelning och musikförsäljning, studier gjorda med olika metoder och i en massa olika länder (USA, Japan, Holland, Norge, Kanada, Sverige, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Australien bl.a.).  Den absolut övervägande delen av studierna påvisar en uppenbar negativ korrelation mellan nedladdning från fildelningsnätverk och intäkter från försäljning av inspelad musik. Egentligen krävs det väl inga Nobel-pristagare för att kunna räkna ut att ökad gratis kopiering innebär minskade intäkter, men om motsatsen dessutom nu visar sig stämma, att minskad gratis kopiering leder till ökade musikintäkter, kanske vi en gång för alla kan känna oss klara med den frågan.

Det betyder inte att "fildelningen" av musik håller på att dö ut i Sverige. Långt ifrån. Det fildelas, rent tekniskt mer än någonsin, men fildelningen har fått en annan form. Fildelningstekniken har kommit in i det "legala rummet", och de mekanismer som var styrkan hos de första generationernas fildelningsnätverk börjar nu finnas hos musiktjänsterna.

Men det är fortfarande oerhört långt kvar innan intäkterna för digital musikanvändning kan ligga som bas för en levande musikbransch. Den stabilisering av intäkterna som skett under 2009 kan dock ge de olika aktörerna lite spelrum att faktiskt nu börja jobba hårt för att skapa bra avtalsformer med målet att öka andelen intäkter till utövarna och låtskrivarna. Trots allt, hela det upphovsrättsliga systemet är främst till för att gynna dem.

“Det beror också på att amerikanen i gemen har en tendens att överidealisera familjelivet till priset av utbrett hyckleri och en hel del förljugenhet, något som inte finner sin motsvarighet i Sverige.”
    - Yrsa Stenius, DN Debatt idag

Om “Allmänhetens pressombudsman” har en sådan allmänt nedsättande syn på hela det amerikanska folket, kan man fundera över vilka inskränkta åsikter och svagt underbyggda påståenden hon har om det svenska. Även om hon har en del poänger i sin debattartikel vad det gäller privatlivets helgd och huruvida svenska medier ska gå i amerikanska mediers fotspår bara för att det finns en efterfrågan hos den svenska allmänheten, kan man starkt ifrågasätta en pressombudsman som slänger in en åsikt baserad på eget tyckande, där hon nedvärderar en hel amerikansk befolkning samtidigt som hon glorifierar den svenska som varande helt utan “hyckleri“och “förljugenhet”. Hon hade åtminstone kunnat formulera meningen lite mer diplomatiskt.

SAMI rapporterar rekordfördelningar till artister och musiker för 2009, något som stämmer bra överens med den trend som varit tydlig i musikbranschen under det senaste decenniet.

Det verkar som om vi i allt större utsträckning går mot en finansieringsform av musik som bygger på avgifter, licenser och abonnemangsmodeller, d.v.s. ett ekonomiskt system där användningen av musiken, snarare än exemplarframställningen, blir central.

Tidigare har ju just framföranderättigheterna varit avgörande för hur insamling och fördelning av intäkter från användning av musik i TV, radio eller andra offentliga sammanhang organiserats och hanterats. Det skulle kunna vara så att precis samma funktion för insamling och fördelning kommer att appliceras även på vårt privata användande av musik, d.v.s. vi blir “musikanvändare” av inspelad musik snarare än “musikköpare”. 

Som en liten historisk passus kan nämnas att det trots allt fanns en del förutseende personer i musikbranschen, som redan i början av nätets genombrott på 90-talet såg att det här skulle hända. Redan 1995 gick Ray Berman, i egenskap av chef för skivbolagens branschorganisation RIAA, till den amerikanska kongressen för att lobba för införandet av en ny "performance right". Skälet till detta var att Berman insåg att digital distribution skulle göra exemplarframställningen decentraliserad och leda fram till ett helt annat ekonomiskt system runt omkring musik, där regelverk för att upprätthålla upphovsrätten i samband med framförandet, eller användningen av musiken, skulle bli central (Gordon S., 2005). Skälen till att de stora musikägarna hade svårt att omvandla sina affärsmodeller när exemplarintäkterna verkligen började dyka, främst kanske under åren 2002 – 2005, kan man diskutera hur mycket som helst kring, men nu verkar det trots allt som om vi börjar hamna i just precis den situationen.

Det ska bli spännande att se siffrorna från IFPI, STIM och Copyswede när de så småningom släpps här.