Igår kväll fick jag ett mobilsamtal med chockmeddelandet att årets festival ställs in. Idag har i stort sett alla former av medier rapporterat om situationen för Hultsfredsfestivalen AB och föreningen Rockparty.
Jag känner djupt med alla som kämpat hårt för genomförandet av årets festival. Jag satt själv i styrelsen för Rockparty under åren 2002 – 2007, och var involverad i allt möjligt som hade med festivalen att göra, så jag förstår hur styrelsen och alla som jobbar i den dagliga verksamheten måste känna det idag…
Min relation till Hultsfred började sommaren 1999 när jag hittade en sajt som marknadsförde utbildningen Digital Musikdistribution som skulle starta i augusti samma år. Efter en biltur på nittio mil från Ö-vik ner till Småland träffade jag några av de människor som skulle komma att bli nära arbetskollegor och vänner under de kommande åren. I augusti 1999, jag tror kanske att det var den 20 augusti, flyttade jag till Hultsfred och började utbildningen, och blev kvar där i åtta år.
Jag tror jag talar för alla ca 700 studenter som har pluggat i Hultsfred och alla de som har jobbat med Rockparty och festivalen eller i någon av de andra verksamheterna runt omkring festivalen när jag säger “om det inte vore för Hultsfred…”
Om det inte vore för Hultsfred skulle jag förmodligen aldrig hittat den kontext som lett fram till så oerhört mycket för mig personligen, möjligheten att få fokusera på det som varit mitt stora intresse sen många år tillbaka, teknik och musik, jag hade aldrig kunnat bygga upp ett så stort nätverk som jag har idag i den märkligaste av alla branscher, musikbranschen, jag hade aldrig träffat kärlekar och vänner och kollegor som betytt, och betyder, så oerhört mycket för mig idag.
Och då handlar det inte främst om festivalen Hultsfred, det handlar snarare om allt det som byggts upp runt omkring festivalen, huset Rock City som invigdes 2002, alla utbildningarna, Metropol med onsdagspubar som senare blev torsdagspubar, konserterna som arrangerats med konstanta minusresultat bara för att leva upp till föreningen Rockpartys stadgar om att skapa en meningsfull fritid för ungdomarna i “Hultsfred med omnejd”, och människorna. Alla dessa fantastiska människor som endera kommit in under några år till Hultsfred och sen rört sig vidare, eller infödingarna med den speciella dialekten och den speciella livssynen, det har alltid varit, och är, människorna som skapat det jag förknippar med Hultsfred.
Allt det där som gjorts i Hultsfred är större än “Hultsfred”, om ni förstår vad jag menar, det är något mycket mer än bara festivalen. Men det är tack vare festivalen det överhuvudtaget varit möjligt att bygga en mötesplats där tusentals människor träffats, lärt känna varandra och byggt relationer som troligen är livslånga. Vill man bli lite akademisk kan man kalla det för ett kluster.
Visst, många ser dagens nyhet och rycker kanske lite på axlarna, “det finns nya festivaler som har tagit över”, “de bokade ju i alla fall inga bra band de senaste åren, “allt måste ta slut någon gång”, “det var inte så förvånande, det har man ju väntat på” o.s.v. Så är det säkert. Men för alla som levt Hultsfred, som känt kärleken till den där konstiga lilla orten mitt ute i skogen, är det enda ord som kan beskriva det hela, sorg.
Ungefär som när ett kapitel tar slut i en bok fast man inte vill att det ska ta slut. Eller när filmen slutar precis som man vill att den inte ska sluta.
Jag är övertygad om att berättelsen Hultsfred kommer att fortsätta, nya kapitel kommer att skrivas, en uppföljare med ett bättre slut kommer. Men idag går tankarna och känslorna bara till de människor som under de senaste veckorna spikat staket på festivalområdet, fixat med bajamajor, jobbat på “flyget” med att förbereda alla tält, alla baracker, all trall, målat träskivor och förberett parken för festival, och framför allt till de som dagligen lett arbetet inför festivalen under det senaste året...
Prenumerera